Joel Alme har aldrig varit feg när det kommer till att säga som det är. Han är rak och kompromisslös, kanske är det just därför som många av hans texter når hela vägen fram.

Joel Almes nya album Bort, bort, bort släpptes i början av oktober och handlar om en känsla som Joel burit med sig hela livet. 

– Man har alltid känt att det har varit något fel på en, i alla konstellationer så har man alltid känt sig lite fel i allt från familj till vänskap. Det har känts som att om man själv försvinner så funkar det på något sätt. Sedan har jag gömt mig i hela mitt liv, jag har aldrig velat umgås och så. Man har alltid gömt sig och flytt så det är det albumet handlar mycket om.

När en lyssnar på albumet förstår en vad han menar, framförallt i låten Jag kommer inte undan där Joel sjunger ”jag är ingen alls, ingenting”. Joel berättar att han tror att det hela grundar sig i en kantstött självkänsla som gör att en inte känner sig tillräcklig.

– Man har någon konstig, rostig självkänsla som gör att man ofta inte känner att man duger. Då blir den resterande delen av världen en sådan prestation vilket gör att man flyr undan den. 

Joels senaste album Flyktligan som kom 2015 slog igenom rejält och fick såväl musikjournalister som lyssnare på fall. Men framgången var inte helt okomplicerad och Joel, som inte räknat med framgången, brände ut sig efter albumsläppet. 

– Jag har alltid haft musiken lite som ett ställe som man kan ha för sig själv. Min musik har aldrig riktigt slagit igenom. Jag har gillat att göra den och skriva den och sedan har man kanske åkt på lite spelningar, turnéer och gjort lite intervjuer. Förra skivan blev i mina mått mätt lite större än vad man trodde och då blev det så att man fick bränna ut sig lite för att klara av allting. Man märkte det inte under tiden men när allt hade stillat sig och det inte var några spelningar eller intervjuer kvar var det som att min hjärna inte orkade mer. Jag började köpa möbler på nätet istället och höll på med det i cirka två år utan att skriva en enda låt. Allt för att slippa tänka. 

Eftersom musiken har varit Joels tillflyktsort och trygghet har han aktat sig för att blanda samman musiken med prestation. Något som inte alltid har varit helt enkelt då de konstnärliga yrkena ofta hämtar inspiration från ens egna person som sedan blir bedömd och recenserad. Joel liknar det vid att ha en enskild firma och om man går i konkurs så måste man sälja sitt hus också. 

– Allt beror på vad man har för ingång i vad man håller på med. Jag har alltid hållit på med musik. När jag var liten så upptäckte jag att jag blir glad av det och kände att jag hittade hem på något sätt, det var rätt. Det finns ingen annan drivkraft i mig egentligen. Försvinner den grejen – då försvinner allt. Jag har lärt mig att man får kämpa för att ha kvar det där, det är inget som kommer gratis längre. Nu när man ändå håller på och folk förväntar sig saker av en, då får man stålsätta sig på något sätt, men det är svårt. 

Det som oftast väcker Joels lust att börja skriva igen är annan musik. Han har ingen lyxig studio eller lokal utan sitter hemma och skapar sina låtar. Att hitta den där inspirationen är dock något som har blivit svårare med åren. 

– Jag har inget kontor med danska designmöbler som jag åker in till, jag går bara runt hemma. Jag kanske är inne i stan en gång i månaden på något möte som jag oftast inte vill gå på. För mig är det mest att jag sitter och lyssnar på musik som jag tycker låter bra. Jag ser även mycket på film och äter mycket bakverk och sådant där, då mår jag som bäst. 

Vad skulle du säga att du har lärt dig om dig själv under dina år som artist? 

– Att jag egentligen inte borde vara artist. Jag lär mig väl mer och mer vad det är jag gillar med musiken. Jag är ingen entreprenör som vill fläka ut mig och sådant där, däremot så älskar jag att hålla på med musik och vissa saker måste man göra. Men sedan jag har varit liten så ligger den där prestationsångesten kvar och den kommer aldrig att försvinna, det är den man tampas mot hela tiden – vad andra människor ska tycka och tänka. 

För Joel har det alltid varit viktigt att inte ändra på musiken för pengarnas eller prestigens skull. Istället har han tagit jobb som har gjort att han har kunnat låta musiken vara oberoende av hur väl den säljer. Han har bland annat arbetat med musik på olika fängelser och i missbruksvården, för även om han är musiker så har han barn och familj och pengarna ska in. 

– Om man har gjort misstag innan i livet där man gjort saker som man inte känner sig helt tillfreds med så märker man hur hårt det tar på en och sin egna trovärdighet och hur man själv upplever sin trovärdighet. Efter det så skäms man nästan för vissa saker och då är det bättre att arbeta vid sidan av så att man håller det andra intakt. 

Med den nya skivan så har han försökt hålla det så avskalat som möjligt utan hänsyn till vad som är kommersiellt gångbart och spelat in stora delar av albumet på hotellrum. Han har, precis likt vid förra albuminspelningen, återvänt till ett hotell på Isle of White för att spela in albumet på en gammal rullbandsspelare från sextiotalet med en kanal. 

– Det var ett sådant The Shining-Hotell som var helt övergivet. Det fanns bara en äldre dam som serverade oss engelsk frukost varje morgon. Det var jag och Martin Elisson och Mattias Glavå. 

Joel berättar att han har planerat att göra mer musik som drar åt det hållet. Han gillar inte den dragning delar av musiklandskapet har gått åt där en ska vara sitt egna personliga varumärke och agera entreprenör. 

– Det är någon framåtanda som inte känns helt sund. Det är så mycket statistik och sådant där. Människor blir helt stressade, jag är inte i den världen på samma sätt längre. Det låter nästan gubbigt att säga det men de man är uppvuxen med umgås och spelar man fortfarande med. Det blandas inte upp så fruktansvärt mycket, sedan beror det nog också på att jag är hemma 99% av tiden. 

På Bort, bort, bort återfinns en massa göteborgsreferenser och det är inte utan att en undrar hur staden har färgat av sig på Joel. Han själv menar att det lika gärna hade kunnat vara vilken stad som helst. 

– Jag kanske hade haft mindre möjligheter till olika dekadenta saker om jag hade vuxit upp någon annan stans men rastlösheten och självkänslan kan man inte rymma ifrån oavsett vilken stad du är i. Det kan lätt uppfattas som något göteborgspatriotiskt men har man levt i Göteborg i 30 år så har man det. Det kan man inte ljuga om och jag försöker inte hålla på med för mycket metaforer om vinden och ljuset. Jag försöker berätta så exakt som möjligt, nästan som ett barn som skriver sin första historia, man försöker hålla det så enkelt det bara går utan för mycket utsvävningar.

Valet att hålla det avskalat och enkelt är något som har kommit naturligt. När han skrev på engelska kunde han enkelt gömma sig bakom stråkar och kärleksord. Nu när han skriver på svenska kom rakheten naturligt, han vill han blottlägga sig och undvika att använda metaforerna som dimridåer. 

– Jag kan tycka att användandet av metaforer kan vara att gömma sig lite. När jag lyssnar på sådant så går det inte rakt in i mig. Om jag sitter och lyssnar på Nina Simone eller Jonathan Richman så går det direkt in. Det finns en enkelhet i det som gör att det blir starkare och det har jag inspirerats av. Så har det väl blivit naturligt, men det har nästan varit svårare att inte använda metaforer, då man håller distans och det är nästan lättare med distans känner jag.

Sugen på att se Joel live på Pustervik? Spana in evenemanget här.