Hoppa till huvudinnehåll

Vetamix

Edith Södergran - en poet före sin tid

Från 2016
Uppdaterad 04.07.2017 13:45.

Edith Södergran ses som en av Nordens största poeter. Hennes nyskapande dikter och deras för tiden ovanliga innehåll och fria form gjorde att man inte riktigt förstod henne medan hon levde. I dag har hon påverkat flera generationer av författare.

Edith Södergran är en av Finlands främsta diktare genom tiderna och hon är uppskattad också utomlands, framför allt i Norden.

Hennes dikter har publicerats på omkring fyrtio språk, bland annat engelska, spanska, italienska, arabiska och japanska. De kännetecknas av ett måleriskt språk, fri rytm och en passionerad, intelligent stil.

Edith Södergran dog av en utdragen tuberkulos i ung ålder, redan som 31 år gammal. Före det hann hon ge ut fyra diktsamlingar och en aforismsamling.

Södergrans dikter förvirrade många samtida människor och till myterna om henne hör bilden av ett geni som levde ensam och isolerad. Hon var okonventionell och bröt mot samtidens uppfattning om hur en kvinnlig författare skulle bete sig.

Södergran på 4 minuter - Spela upp på Arenan
Edith Södergran sittande på marken med hund i famnen.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland

Sin mors ögonsten

Edith Södergran föddes den 4 april 1892 i S:t Petersburg i Ryssland. Hennes föräldrar var Helena Södergran (f. Holmroos), född i S:t Petersburg och dotter till en inflyttad gjutarmästare från Bjärnå, och Matts Södergran, en mekaniker från Närpes som hade arbetat på olika håll i Ryssland i flera år.

Familjen flyttade till en villa i byn Raivola i Karelen när Edith var liten. Hon var sina föräldrars enda gemensamma barn, båda hade haft barn i tidigare förhållanden men de hade dött.

Raivola, foto möjligen ur kyrkan.
Bildtext Raivola.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland
Södergranska villan i Raivola.
Bildtext Södergranska villan.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland
Helena Södergran vid fönstret till den Södergranska villan.
Bildtext Helena Södergran vid den Södergranska villans fönster.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland

Matts Södergran led av alkoholproblem och förhållandet mellan Ediths föräldrar var ansträngt. Man har dragit slutsatsen att Edith inte var särskilt nära med sin pappa, men till sin mamma hade hon däremot en väldigt tät relation som varade livet ut. Under hela sin livstid var Edith Södergran skild från Helena Södergran bara korta perioder.

Som tioåring flyttade Edith tillbaka till S:t Petersburg med sin mamma och började gå i den tyska högstatusskolan Petrischule där. På den här tiden var S:t Petersburg Europas fjärde största stad efter London, Paris och Berlin. Det var en politiskt orolig tid som präglades av det tsariska enväldet och demonstrationerna, våldsamheterna och de blodiga upproren lämnade inte Edith Södergran oberörd. På sin skolväg kunde hon se blod på gatorna och lik som flöt i floden Neva.

Edith Södergran år 1905.

Somrarna tillbringade Helena och Edith Södergran i Raivola, som då fylldes av förmögna ryssar som hade sommarvillor i byn. Edith talade svenska med sina föräldrar och tyska i skolan. Skolan var internationell och Edith lärde sig också franska, engelska och ryska, medan hon inte fick någon undervisning i sitt modersmål svenska.

Hon var en intelligent och begåvad elev. Hennes uppfostran var förhållandesvis fri, utan gränser för vad som var tillåtet för en ung kvinna på den här tiden.

För att Edith inte skulle vara så ensam som föräldrarnas enda barn adopterade Helena Södergran en fosterdotter. Singa, som var ett par år äldre än Edith, bodde med Helena och Edith i S:t Petersburg. Men det hela slutade olyckligt när Singa blev under ett tåg efter att ha gått på en järnvägsräls.

Vaxdukshäftet hyser Edith Södergrans första dikter

Redan i skolåldern började Edith Södergran skriva sina första dikter. Hon påbörjade det så kallade Vaxdukshäftet, en poetisk dagbok, år 1907. I det häftet skrev hon dikter, först på tyska men senare också på franska, svenska och ryska. Dikterna i häftet är daterade fram till år 1909.

Tyst, tyst, tyst
hemliga krafter
sig gömde i mörker.

Vaxdukshäftet, 11.7.1907 (Översättning från ryska av Tito Colliander)

Vaxdukshäftet innehåller 238 dikter och förvaras i Svenska litteratursällskapets arkiv i Helsingfors. Det dominerande temat för dikterna i häftet är en stark känsla av rörelse och en konstant protestvilja. Man vet inte om Vaxdukshäftet var Edith Södergrans första försök till att skriva dikter, men Helena Södergran har berättat att det fanns också ett annat dikthäfte som senare har försvunnit.

Dikterna i Vaxdukshäftet kom till under en svår tid i Edith Södergrans liv. I oktober 1907 dog hennes pappa i tuberkulos, som han hade lidit av och vårdats för utan resultat sedan år 1904.

När Edith Södergran var 16 år gammal år 1909 konstaterades att hon lider av samma sjukdom som pappan hade haft. Det här blev inledningen till en omfattande rehabiliteringsperiod som började med att Södergran fort skrevs in på Nummela lungsanatorium. Hennes skolgång fick således ett abrupt slut.

I början av 1900-talet dog 70-80 procent av dem som hade tuberkulos inom tio år. Man kan därför förstå att beskedet om sjukdomen slog hårt mot unga Edith Södergran som nu fick leva både i sjukdomens och sjukhusens fångenskap.

På bilden: Edith Södergran på sanatorium i Arosa.

År 1911 reste Edith Södergran till Schweiz där hon först vårdades på ett sanatorium i Arosa och därefter i två etapper på kurorten Davos. I Södergrans ungdom var hennes familj fortfarande välbärgad och därför kunde Helena Södergran söka den bästa möjliga vården för sin dotter. På den tiden var tuberkulosvården densamma i hela Europa: en kombination av frisk luft, motion och näringsrik mat.

Mamman följde med Edith Södergran på utlandsvistelserna som allt som allt tog upp närmare två år av deras liv.

Under den här tiden bodde de också på hotell och kunde resa till storstäder och turistmål där de besökte konstmuseer. Edith Södergran inspirerades av bildkonst hon såg och tiden blev på det stora hela också en bildningsresa till kontinenten.

Sanatorium Davos-Dorf, bild Edith Södergran.
Bildtext Sanatorium Davos-Dorf.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland
Edith Södergrans mamma Helena Södergran i Schweiz.
Bildtext Helena Södergran vid alpsluttning i Schweiz.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland
Balkong på sanatorium, bild Edith Södergrans arkiv
Bildtext Balkong på sanatorium. Bilderna är tagna av Edith Södergran själv.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland

Under hela den här tiden skrev Södergran dikter. Hon skrev om känslorna som sjukdomen och det plötsliga dödshotet väckte hos henne, om sina läkare och om vistelsen i sanatorierna i gränslandet mellan sjukt och friskt.

Debuten som poet

När Södergran kom hem till Finland år 1914 var hon vid god hälsa. De behandlingar som hon ännu ansågs behöva på Nummela sanatorium vägrade hon att gå på. Hon hade också bestämt att hon aldrig skulle bli inskriven på sanatorium igen, utan ville leva ett så normalt och fullkomligt liv som möjligt trots sin sjukdom.

I juni 1916 skickade Edith Södergran in sina dikter till Holger Schildts förlag. Till julen samma år stod hennes första diktsamling Dikter klar. Den bemöttes av blandad kritik, både av förundran och fördömande. Få recensenter uppskattade dikterna, det var främst i Helsingfors som författarna och kritikerna förstod att något banbrytande hade hänt i och med Södegrans debut. Vissa ifrågasatte till och med Södergrans psykiska hälsa och hånade henne, okänd och dessutom kvinna som hon var.

Edith Södergran, foto av A. V. Kondratjeva.

Södergrans dikter var skrivna i en icke-traditionell form. De var fulla av lekfulla vändningar, fantasi och upprepningar och behandlade teman som lycka, död, smärta och skönhet. Element som mörkret och solen förekom ofta.

En av Edith Södergrans mest beundrade dikter, Vierge Moderne, den moderna jungfrun, finns med i debutsamlingen. Edith Södergran skrev många dikter om starka kvinnogestalter som går sin egen väg och förkastar det manliga sättet att se på världen och kärleken. Vierge Moderne är ett exempel på en dikt på det temat.

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol ...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet ...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt med dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor ...

Vierge Moderne, Dikter 1916

Förebilderna för Edith Södergrans dikter kom från många olika håll. Hon influerades bland annat av ryska folksagor och poeter från Ryssland och Europa, som skrev symbolistiska och expressionistiska dikter.

Hon influerades också av futurismen och publicerade ett eget litterärt manifest som den första kvinnan i Europa. I det definierade hon sin konstsyn och menade att hon inte var bunden av konventioner utan hennes dikting handlade om inspiration.

Vintrigt landskap, foto ur Edith Södergrans arkiv
Bildtext Många av Edith Södergrans dikter innehåller inslag från naturen. Här har hon fotograferat björkar i ett dimmigt landskap.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland

Den tyska filosofen Friedrich Nietzsche var en viktig inspirationskälla för Södergran. Nietzsche kritiserade förnuftet och hade tankar om övermänniskan, om att konstnären är ett väsen som står över den vanliga människan. Man anser att det nietzscheanska kommer fram i synnerhet i Södergrans tre sista diktsamlingar.

Dessutom var det antagligen omöjligt för en tänkande människa att inte påverkas av de stora politiska skeendena i världen på den här tiden: Finlands spirande självständighet och den ryska revolutionen samt första världskriget.

Fyra kvinnor framför södergranska villans gavel. Olga Fabritius, Kirsti Moilanen, Helena Södergran och Paula Orlowsky.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland

På bilden: Fyra kvinnor framför Södergranska villans gavel. Olga Fabritius, Kirsti Moilanen, Helena Södergran och Paula Orlowsky.

Från välstånd till fattigdom

I november 1917 grep bolsjevikerna makten i Ryssland. Edith och Helena Södergrans hela förmögenhet hade varit placerad i ryska och ukrainska obligationer och försvann på den kuppen.

Kvinnorna som hittills hade varit vana vid ett bekvämt liv hade nu få ekonomiska tillgångar. Edith Södergrans tuberkulos blev också värre vid den här tiden. Edith och Helena Södergran kom att lida av akut penning- och livsmedelsbrist, dels som en konsekvens av inbördeskriget och nödåret 1917.

Södergrans bodde kvar i Raivola, där de ägde villan och dess lösöre. På tomten fanns också ett mindre hus, där Edith Södergran och hennes mamma bodde från år 1916.

När inbördeskriget mellan de röda och de vita bröt ut fördes strider utanför den södergranska villan och de vita använde villan som matsal. På det sättet fick de in små hyresinkomster.

Sitt tillstånd till trots skrev Södergran dikter i rasande fart. Hennes sjukdom kom och gick, ibland var hon så gott som frisk. Hennes andra diktverk Septemberlyran var färdigt i september år 1918. Södergran inledde diktverket med följande okonventionella förord:

... Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Inledande anmärkning, Septemberlyran

Septemberlyran och två tidningstexter som Södergran skrev om diktverket för Dagens press väckte allmän förtrytelse. Man uppfattade att Södergran framhävde sin egen begåvning och sade sig ligga före de manliga poeterna och kritikerna. Det fanns nästan enbart manliga poeter, lyrik var traditionellt skriven av män på ett visst vis. Och här kom det plötsligt en kvinna som bröt mot alla konventioner - och dessutom täcktes säga att hon är bra.

Edith Södergran, foto av Helena Södergran.
Bildtext Edith Södergran fotograferad av Helena Södergran.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland

Vänskapen med författaren och kritikern Hagar Olsson fick sin början i samband med publiceringen av Septemberlyran. Hagar Olsson recenserade Edith Södergrans dikter och de två började brevväxla.

Olsson var van vid excentriska personer och fattade tycke för Södergran. Hon försvarade Södergran i den offentliga debatten, där man talade både kritiskt och hätsk om Södergran. För Edith Södergran var det antagligen en lättnad att ha en ledande kritiker som sin vän.

Hagar Olsson i sitt föräldrahem i prästgården i Räisälä. Prästgårdens vindskammare cirka 1920.

Förutom att Hagar Olsson blev en nära vän och så gott som systersjäl för Edith Södergran, var hon också en inspirationskälla för en del av Södergrans dikter. Samtidigt var hon en litterär konkurrent för Södergran, de två hade ett slags hat-kärleksförhållande som böljade mellan passion och konkurrens. Utöver Helena Södergran verkar Hagar Olsson ha varit den person som stod Edith Södergran närmast, om än vänskapen till en del ebbade ut mot slutet av Södergrans liv.

Hagar Olsson förde dessutom samman Södergran med författaren och poeten Elmer Diktonius, som också han aktivt började växla brev och utbyta tankar med Södergran. Diktonius blev till slut Södergrans mest lojala vän.

Dödsmotiv och religiositet

Bara fem månader efter Septemberlyran, i maj 1919, gavs Edith Södergrans tredje diktverk Rosenaltaret ut. Aforismsamlingen Brokiga iakttagelser stod klar i november samma år liksom diktsamlingen Framtidens skugga.

Aforismerna gavs ut till julen. Diktsamlingen Framtidens skugga väntade man däremot lite med att publicera, eftersom så många samlingar av Södergran redan nu hade getts ut på en kort tid. Den fjärde diktsamlingen gavs slutligen ut år 1920.

Där Rosenaltarets teman kretsar kring skönhet, systerskap och erotik är Framtidens skugga en mäktig samling dikter där dimensionerna är kosmiska: solen, stjärnorna, rymden och döden är närvarande. I Framtidens skugga ger Södergran uttryck för att hon har insett sitt öde: att döden plötsligt kan komma för henne. Speciellt i den andra delen av Framtidens skugga förekommer dödsmotiven ofta.

På bilden: Edith Södergran lutar mot ett träd, foto Helena Södergran.

I januari 1920 insjuknade Södergran svårt i spanska sjukan, som tillsammans med tuberkulosen gjorde henne mycket svag. Dessutom hade Helena och Edith Södergran stora ekonomiska problem och fick leva på andra människors nåd.

Förhållandena i Raivola verkade inte främjande på Edith Södergrans tillstånd: tidvis hade familjen inte råd med mat och dessutom var både Edith och Helena Södergran opraktiska husmödrar. Det rådde brist på allt i det södergranska hushållet, liksom överlag på det fattiga Karelska näset på den här tiden.

Efter Framtidens skugga beslöt sig Edith Södergran för att sluta dikta. Hon hade börjat närma sig kristna föreställningar och riktat in sig på antroposofiska texter, som presenterade en ny andlighet och ett nytt sätt att förhålla sig till världen. Hon såg att missionen som diktare inte gick att förena med antroposofin.

Katten Totti, foto Edith Södergran.
Bildtext Edith Södergran var en aktiv fotograf. Hon fotade bland annat mycket miljöbilder, porträtt och sina katter. Här den älskade katten Totti (kan också vara Nonno).
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland
Okänd kvinna doftar på äppelblom.
Bildtext Okänd kvinna doftar på äppelblom, foto av Edith Södergran.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland
Katt i ugnen, foto av Edith Södergran.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland
Katt i Raivola
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland

Södergran ägnade ett av sina sista år åt att samla ihop en antologi av finlandssvensk dikt, som hon försökte få utgiven i Tyskland. Till hennes stora besvikelse ledde det ingen vart och hon brände upp manuskriptet.

År 1922 medverkade Edith Södergran i tidskriften Ultra, vars svenska avdelning leddes av Hagar Olsson. I den skrev hon artiklar och också dikter - när slutet närmade sig tog hon upp diktandet igen, men hann aldrig se utgivningen av en femte samling med hennes dikter.

Edith Södergran dog på midsommardagen år 1923. Hon begravdes på kyrkogården i Raivola.

Före sin död förstörde hon alla brev hon fått och flera av sina dikter. Hon ville inte lämna något efter sig till “likmaskarna”, som hon kallade dem som hade missförstått hennes poesi.

En av Edith Södergrans sista dikter, Landet som icke är, hittades ändå av Helena Södergran. Den har blivit en av hennes mest älskade och översatta.


Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa ...

Landet som icke är, ur postuma Landet som icke är 1925

På bilden: Självporträtt av Edith Södergran.

Den postuma diktsamlingen Landet som icke är gavs ut år 1925 och innehåller tidigare opublicerade dikter av Edith Södergran från olika tider. Dikterna redigerades av Elmer Diktonius och samlingen innehöll ett förord av Hagar Olsson.

Den här diktsamlingen var den första som på det stora hela mottogs positivt, kanske tack vare att tidningen Ultra gjort Södergran mer bekant för allmänheten men också för att tiderna hade förändrats. Den litterära eliten förstod hennes storhet.

Arvet efter Södergran

Edith Södergran var en karismatisk, säregen person. På grund av omständigheterna levde hon en stor del av sitt liv för sig själv, med sin mamma och poesin som sällskap.

Hon var medveten om sin storhet och om att hon skapade något nytt. Utmärkande för henne var att hon var genomgående ombytlig: något som var centralt för henne under en viss tid var det inte längre några månader senare. Under de drygt femton år hon skrev poesi bytte hon stil och ideologi flera gånger.

Edith Södergran med Totti i famnen.

Helena Södergran överlevde Edith Södergran med många år och dog när hon under vinterkriget 1939-1940 evakuerades från Karelska näset till Jorois.

I dag är Edith Södergran en källa till inspiration för många poeter och författare. Hon har influerat den finländska och nordiska modernismen, och hennes produktion är fortfarande föremål för intensiv forskning och tolkning.

Södergrans ställning som modernistisk pionjär på svenska har ställt henne i fokus för många litteraturvetare. Hon har utgjort en modig modell för den nordiska kvinnolyriken. Hennes egen produktion är avsevärt mycket mindre till omfånget än litteraturen om hennes liv och dikter. Alla hennes dikter ryms i en enda volym på drygt 300 sidor - men inom de pärmarna får ett helt universum plats.

Foto i Edith Södergrans gränspass 1921.
Bildtext Foto i Edith Södergrans gränspass 1921.
Bild: SLS Svenska Litteratursällskapet i Finland

Den finlandssvenska författaren och poeten Jarl Hemmer, som träffade Edith Södergran efter att hennes debutsamling hade getts ut, beskriver Södergran så här:

"Jag har aldrig sett en människa som varit så ett med sina dikter. ... Hennes tal liknade icke vårt: mellan hostattackerna vällde det fram i en vild kurragömmalek av paradoxer och orimligheter; kom man med något som liknade sunt förnuft, skrattade hon och ställde allt på huvudet."

Edith Södergran uppfattade sig själv som en visionär diktare med ansvar för framtiden. Hennes dikter fascinerar för att de är fulla av motsättningar: högt möter lågt, mikrokosmos möter makrokosmos. Dikterna är självmedvetna samtidigt som de är allmänmänskliga, livsbejakande och samtidigt fulla av dödslängtan.

Ytterst handlar hennes diktning om makten att definiera sig själv, att "så sig ånyo ur askan", som Södergran skrev till Elmer Diktonius under sitt sista levnadsår.

Edith Södergran fotograferad av Helena Södergran.

Edith Södergran (1892-1923)

  • Finlandssvensk poet, levde en stor del av sitt liv i byn Raivola i Karelen.

  • Gav under sitt liv ut fyra diktsamlingar och en aforismsamling. En femte diktsamling gavs ut postumt.

  • Hann inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen.

  • Anses vara den svenskspråkiga lyriska modernismens tidigaste och viktigaste namn.

  • I dag en av de mest centrala poeterna på svenska, vars betydelse för senare poeter i Norden inte kan överskattas.

Källor: Agneta Rahikainen, Erkki Kivalo: Olen sylkenyt verta (Recallmed 1995), Suomalaisen kirjallisuuden seura: Edith Södergran, Nordisk kvinnolitteraturhistoria: "Jag är lag i mig själv" av Ebba Witt-Brattström, Agneta Rahikainen: Stadens dotter (artikel), Eva Ström: Edith Södergran (Natur och kultur 1994), Ebba Witt-Brattström: Ediths jag (Norstedts 1997)

Samtliga bilder: Svenska litteratursällskapet i Finland