En enig riksdag har klubbat igenom stödet på 3,1 miljarder kronor till det svenska lantbruket. Det är ett viktigt beslut för att Sverige ska kunna producera hållbara livsmedel i framtiden.
Det är med stor glädje som vi under det senaste halvåret har sett samtliga partier sluta upp kring den svenska livsmedelsproduktionen och där de också har varit tydliga med att de anser att vi jord- och skogsbruksföretagare är samhällsviktiga.
3,1 miljarder kronor är mycket pengar men det täcker ändå endast en tredjedel av den totala kostnadsökning som har drabbat svenskt lantbruk sedan förra hösten och som accelererat efter Rysslands invasion av Ukraina.
Det är framför allt djurbönderna som har det särskilt tufft. LRF:s senaste konjunkturbarometer, Grönt näringslivsindex, visar att var fjärde animalieproducent planerar att minska sin verksamhet, vilket kommer märkas i butikerna under nästa år där de svenska köttprodukterna kommer bli svårare att hitta, stick i stäv med den nuvarande nationella livsmedelsstrategin.
Lika eniga som politikerna har varit kring stödet till lantbruket, lika eniga hoppas vi nu att politikerna är vad gäller en uppdaterad livsmedelsstrategi. Den som fick riksdagens stöd för fem år sedan har inte levererat tillräcklig tillväxt och den har visat sin sårbarhet i och med att just insatsvaror som foder, gödsel, bränsle och el knappt nämns.
Är det något som blivit uppenbart under åren med pandemin och nu Rysslands krig mot Ukraina är att insatsvarorna är nycklarna för en fungerande livsmedelsproduktion.
Att vi är så starkt beroende av länder som Ryssland, Kina och gulfstaterna vad gäller mineralgödsel, växtskyddsmedel och bränsle stärker varken demokratin i världen eller vårt eget civilförsvar. Att fasa ut dessa importerade produkter kräver stora satsningar, men är ingen omöjlighet. Vi hade till exempel redan till stor del kunnat vara självförsörjande på mineralgödsel och därmed undvika import från Ryssland.
Vi hade också kunnat vara mycket längre fram i bioenergifrågan. Visserligen har vi redan fördubblat andelen bioenergi från 1990-talet. Men trots det kan vi fördubbla användningen igen till 2045. Men då måste de svenska biobaserade råvarorna utgöra betydligt mer än dagens två procent av den totala mängden drivmedel. Från LRF:s sida har vi under flera år drivit frågan om vikten av att underlätta utbyggnaden av fabriker för HVO och biogasanläggningar.
Vi skulle också kunna öka produktionen av proteiner. Intresset hos lantbrukare är stort för att mer än i dag få fram egenproducerat protein med tanke på de höga foderpriserna. Utöver grovfoder till idisslare handlar det om ökad odling av proteingrödor som exempelvis ärter och bönor till både livsmedel och till foder.
Men för en fungerande proteinproduktion krävs det bland annat ett rejält omtag kring viltpolitiken. I dag förstörs ofattbara 165 000 ton spannmål årligen av viltets härjningar. Det motsvarar 330 miljoner limpor som aldrig når brödhyllan.
Nu är det allra viktigast att myndighets-Sverige visar sig från sin bästa sida och snabbt betalar ut stödpengarna till lantbruksföretagarna. Snart är det nämligen dags att köpa gödsel för nästa år, och med de rekorddyra priserna är det risk att företagarna inte har råd att köpa in den mängd som krävs, vilket i sin tur skulle leda till ännu lägre produktion i ett lantbruk som är ett av världens mest klimatsmarta.
Sverige har inte råd att minska sin unikt låga försörjningstrygghet ytterligare. Det vore omoraliskt i ett läge där stora delar av världen drabbas av svält.
Palle Borgström
ordförande för LRF
