Klimatkrisen kräver att vi vänder på alla stenar. Vi måste både kraftigt minska utsläppen och få bort den koldioxid som redan finns i atmosfären. Bara då har vi en chans att leva upp till Parisavtalets åtaganden.
I klartext handlar det om att gå ned från nuvarande farliga nivåer av nära 420 ppm koldioxid i atmosfären till 350 ppm, vilket bland annat Johan Rockström använder som det långsiktigt säkra gränsvärdet för att undvika alltför farliga konsekvenser av klimatförändringarna. Det kan låta som abstrakta siffror - men redan dagens höga nivåer av koldioxid orsakar extremväder, värmeböljor och torka.
Att forma en plan som stoppar klimatförändringarna och deras effekter handlar därför inte bara om att ha en långsiktig strategi för hur vi ska nå klimatneutralitet till 2050, utan även om att börja minska utsläppen redan nu. En akut kris kräver akuta åtgärder. Det är viktigt att få bort all koldioxid vi kan från atmosfären, men vi får inte sätta för mycket av vår tillit till teknik som vi kanske har någon gång i framtiden, om vi har tur.
Utsläppsminskningarna måste börja omedelbart. Allt annat riskerar att bli förvillande skenmanövrar som tar fokus från det akuta läget här och nu. Ju längre tid det tar innan vi vänder utvecklingen, desto svårare kommer det bli att nå klimatmålen och få ned nivåerna av koldioxid under de planetära gränserna.
Därför ställer jag mig tveksam till att fokusera alltför mycket på tekniker för att samla in och lagra koldioxid i jordskorpan, det som brukar kallas CCS-teknik (carbon capture and storage). Framför allt handlar mina invändningar om tre saker:
1) CCS-tekniken är inte kostnadseffektiv. EU:s revisionsrätt har visat att EU lagts över 30 miljarder kronor i olika projekt för att göra CCS-tekniken kommersiellt gångbar. Enorma summor skattepengar, som hittills varit bortkastade. I en akut kris måste vi använda våra resurser mer effektivt än så.
2) En akut kris kräver akuta åtgärder. Vi kan inte sätta vår tilltro till teknik som är dåligt utvecklad med förhoppningen att den någon gång i en avlägsen framtid ska kunna leda till att enorma mängder koldioxid sugs ut ur atmosfären. Vi måste minska våra utsläpp här och nu. Då måste vi prioritera att arbeta med den teknik som redan finns tillgänglig, exempelvis för att binda så mycket kol som möjligt inom jordbruk och skogsbruk.
3) Satsningar på CCS riskerar bli en förevändning för ”business as usual”. Om vi tror att vi enkelt skulle kunna suga ut koldioxid ur atmosfären i framtiden riskerar vi att lura oss själva att utsläppen inte är så allvarliga. Fokus borde ligga på att dra åt kranen, alltså minska utsläppen så fort som möjligt. Inte på tekniker där vi försöker fånga in koldioxid med ena handen, samtidigt som vi släpper ut ny koldioxid med den andra handen.
Av de här skälen har jag svårt att bli entusiastisk när Norge planerar att göra miljardinvesteringar i CCS-teknik. Lika tveksam är jag när konservativa krafter i EU-maskineriet vill kunna räkna in minusutsläpp från CCS-teknik för att nå EU:s mål om klimatneutralitet till 2050.
Det här betyder ändå inte att vi inte med befintlig teknik kan skapa minusutsläpp och minska mängden koldioxid i atmosfären. Det kan bland annat ske genom trädplantering och restaurering av våtmarker, befintliga metoder som vi vet fungerar.
Våra politiska motståndare vill gärna utmåla detta som teknikfientlighet. Det är fel. Vi miljöpartister sätter däremot vår tilltro till ny spännande teknik som redan finns, inte teknik vi hoppas på. Det är andra partier som bromsat satsningar på solceller, bilpooler, snabb elektrifiering av fordonsflottan och smarta tekniklösningar för kollektivtrafiken, inte vi.
CCS-teknik är viktig. Den kan till och med bli avgörande för om vi ska lyckas med klimatmålen eller inte. Att minska utsläppen så mycket som möjligt nu, är ännu viktigare. Om CCS-tekniken blir en ursäkt för att inte göra det, riskerar den i värsta fall att göra mer skada än nytta.
Pär Holmgren, EU-parlamentariker (MP), meteorolog
