Till innehåll på sidan

En långsam och ständigt pågående etnisk rensning

Interpellation 2009/10:359 av Kakabaveh, Amineh (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-05-06
Anmäld
2010-05-07
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2010-05-17
Sista svarsdatum
2010-05-27
Besvarad
2010-06-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 maj

Interpellation

2009/10:359 En långsam och ständigt pågående etnisk rensning

av Amineh Kakabaveh (v)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Ett ständig etnisk rensning har pågått i Palestina i flera decennier. Människor berövas sina bostäder och hem. De trakasseras, kränks och fördrivs av israelisk militär och bosättare. Muren har stängt ute och isolerat tusentals människor, inte minst skolbarn som tvingas att gå igenom flera stängsel och kontroller för att kunna gå i skolan i sitt eget område i olika delar av Västbanken. Flera av dessa kontroller är på intet sätt militärt eller ur säkerhetssynpunkt motiverade. De har endast kommit till för att göra livet odrägligt för den palestinska befolkningen.

Under mitt studiebesök i Ramallah, Nablus, Betlehem, Jerusalem och Hebron har jag hört många redogörelser om den palestinska befolkningens villkor av människor som jag mött. I Sheikh Jarah, en stadsdel i östra Jerusalem som faktiskt tillhör palestinierna, träffade jag och mina medresenärer familjen Hannounas och även andra familjer, som bott på gatan i åtta månader. Israel har fördrivet dem från deras bostäder och ockuperat deras hus. Sharina, 21 år och dotter i en av dessa familjer, bor tillsammans med föräldrarna och fem syskon i ett tält på grannens tomt. Därifrån kan hon och hennes familj bevittna israeliska bosättare flytta in i och ta över deras hus. Bosättarnas barn leker på den tomt som inte är deras. Sharina, hennes småsyskon och ytterligare ett fyrtiotal barn i området har blivit hemlösa och kan bara stå vid sidan om och bevittna hur de bestjäls på sin egendom.

Det finns anledning att fråga sig hur man, när man utsätts för så grova trakasserier och en så grov diskriminering, ska kunna förebygga hat och våld. Årskull efter årskull av barn och ungdomar har vuxit upp under svåra traumatiska förhållanden. Det torde bli alltmer omöjligt att förhindra ett ökat våld – i synnerhet som omvärlden, såväl EU som USA, blundar för den rättsvidriga ockupationsmaktens förbrytelser när det gäller folkrätt och mänskliga rättigheter. När vi talar etnisk rensning föreställer vi oss massakrerna och massgravarna i Kosovo eller Srebrenica. Etnisk rensning behöver dock inte ta det öppna folkmordets former. Det som pågår i Palestina är också etnisk rensning. Man driver bort den palestinska befolkningen från deras egna områden. Man provocerar till våld som man sedan möter med överlägset övervåld. Unga palestinier drivs in i islamisk fundamentalism eller uppgivenhet och ser ingen annan möjlighet än att till sist lämna landet. Vad som äger rum är skapandet av en apartheidstat kombinerad med en långsamt pågående etnisk rensning, samtidigt som konflikten mellan israeler och palestinier skärps och bristen på fred och säkerhet i Mellanöstern ökar.

USA är Israels främsta bundsförvant. Under president Bushs tid bedrevs en direkt antipalestinsk politik. I dag torde förutsättningarna vara något annorlunda. Men för att en förändring ska kunna ske måste omvärlden utanför USA göra klart för den amerikanska statsledningen att det oreserverade amerikanska stödet till Israels olagliga och brutala ockupation, inte leder till fred utan till social och politisk oro inte bara i Israel och Palestina utan i hela Mellanöstern.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till ministern:

1. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att till den nya statsledningen i USA framhålla farorna med den israeliska statens aggressiva ockupationspolitik?

2. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att den etniska rensning – som tar sig uttryck i vräkningar, husrivningar och andra metoder som gör livet outhärdligt för palestinier – ska stoppas?

Debatt

(21 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:359, En långsam och ständigt pågående etnisk rensning

Interpellationsdebatt 2009/10:359

Webb-tv: En långsam och ständigt pågående etnisk rensning

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 8 Carl Bildt (M)
Herr talman! Amineh Kakabaveh, Peter Hultqvist, Thomas Strand, Monica Green och Peter Rådberg har alla ställt frågor som rör situationen i de palestinska områdena och den israelisk-palestinska konflikten. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang. Mot bakgrund av den allvarliga händelsen utanför Gazas kust vill jag inledningsvis påminna om att Sverige fördömt israeliskt våldsanvändande på internationellt vatten i samband med bordningen av den humanitära insatsen Ship to Gaza. Också FN:s säkerhetsråd och Europeiska unionen har fördömt saken. Krav har ställts på en omedelbar, opartisk, trovärdig och transparent utredning i enlighet med FN:s säkerhetsråds uttalande. Jag beklagar djupt de dödsfall som inträffat. Denna tragedi understryker behovet av en hållbar lösning för civilbefolkningen som under lång tid levt med svåra umbäranden. I de slutsatser om Mellanöstern som antogs i december 2009 under det svenska ordförandeskapet konstaterades att den fortsatta avspärrningspolitiken är oacceptabel och politiskt kontraproduktiv. Europeiska unionen har länge varit tydlig med sitt krav att gränsövergångarna till Gaza bör öppnas omedelbart, varaktigt och ovillkorligen för humanitärt bistånd, handelsvaror och personer. Befolkningen i Gaza ska inte bara överleva utan bör också få möjlighet att leva och utvecklas. Sverige och Europeiska unionen stöder de ansträngningar som den amerikanska administrationen gör för att återuppta fredsförhandlingarna. Rådsslutsatserna från december gav EU en fast grund och en tydlig röst för en intensifierad fredspolitik. Vi hoppas att de amerikanska ansträngningarna ska leda till trovärdiga och resultatinriktade fredsförhandlingar som baseras på 1967 års gränser och som omfattar alla slutstatusfrågor, däribland Jerusalems status som huvudstad för två stater. EU har också uttryckt beredskap att bidra konkret till genomförandet av ett fredsavtal. EU har upprepade gånger, inte minst under det svenska ordförandeskapet, framfört att bosättningar, separationsbarriären där den är byggd på ockuperad mark, förstöring av bostäder och vräkningar är olagliga enligt internationell rätt. Dessa åtgärder utgör också hinder mot fred och riskerar att omöjliggöra en tvåstatslösning. Den israeliska regeringen har beslutat om ett stopp för utbyggnaden av bosättningar, med vissa undantag, fram till september 2010. Min förhoppning är att detta stopp ska respekteras och förlängas. Som Monica Green konstaterar har den internationella domstolen i Haag fastställt att separationsbarriären där den är byggd på ockuperad mark, inklusive i och runt östra Jerusalem, strider mot internationell rätt. Detta uttrycks också i de rådsslutsatser jag nämnt. Reglerna för handel mellan EU och Israel styrs bland annat av associeringsavtalet från 1995 som innebär att israeliska produkter åtnjuter tullförmåner. EU har sedan avtalets undertecknande varit tydlig med att man med staten Israel menar territoriet inom 1967 års gränser och inte de ockuperade palestinska områdena. Således ges inte tullförmåner för produkter som har sitt ursprung i bosättningar på ockuperad mark. Det finns gemensamma EU-regler om varors ursprung och märkning som säger att informationen till konsumenterna inte får vara felaktig eller vilseledande. I fråga om svenska företags eventuella verksamhet i israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken är det snarast en fråga om lämplighet och om de vägval företaget gör utifrån det klara folkrättsliga läget. Det bör ligga i företagens intresse att agera med stor försiktighet i sådana miljöer. Herr talman! Sverige och Europeiska unionen har ett stort bistånd till palestinierna. Förra året uppgick det svenska biståndet till över 800 miljoner kronor. En stor del går till palestinskt statsbyggande. Vårt bistånd går bland annat till att bygga upp palestinska institutioner, till rättssektorn och till det civila samhället. På så sätt bidrar Sverige till att förutsättningarna ska finnas på plats för en permanent lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Sverige sätter stort värde på de goda förbindelserna med den palestinska generaldelegationen i Stockholm, och Utrikesdepartementet ser över olika sätt att underlätta delegationens verksamhet. Då Peter Rådberg, som framställt en av interpellationerna, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Mehmet Kaplan i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 9 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Jag tackar utrikesminister Carl Bildt för svaret. Det gläder mig att utrikesministern så skarpt fördömer Israels övergrepp mot fredsaktivister ombord på Ship to Gaza. Det är inte första gången utrikesministern uttalar sig kritiskt om Palestinakonflikten. Jag tycker dock att när man har gjort det vid ett flertal tillfällen kan man knappast längre låta bli att se hela konflikten i ett större historiskt perspektiv. Israel har begått övergrepp mot palestinierna i decennier. Det måste finnas ett syfte med alla dessa övergrepp, för annars handlar man inte så konsekvent när det gäller att bryta mot folkrätten och mänskliga rättigheter. I min interpellation ser jag fördrivningen av palestinierna från deras hemland som en långsam och långsiktig etnisk resning som fortsätter och pågår dagligen - just nu i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Jag besökte själv Sheikh Jarrah under en studieresa i april. Sheikh Jarrah är en del av det ockuperade östra Jerusalem och skyddas av Genèvekonventionen, det vill säga Israel får inte ändra östra Jerusalems demografi. Israel får inte föra över sin befolkning dit. Detta har dock inte hindrat Israel från att föra över en halv miljon bosättare till Palestina, varav 200 000 till östra Jerusalem. Östra Jerusalem är särskilt känsligt, särskilt området kring gamla staden. Herr talman! Det som gör Sheikh Jarrah unikt är att Israels domstol tilldömt israelerna rätten till land som andra judiska familjer ägde före 1948 och samtidigt förvägrar palestinierna rätten till land som de ägde före 1948 enligt Absentees' Property Law. Familjerna i Sheikh Jarrah ägde innan de fördrevs 1948 mark, hem och butiker. Med andra ord har israelerna right of return men inte palestinierna. Domstolens beslut är inget annat än rasistisk diskriminering. Det råder ingen likhet inför lagen i Israel. Det är precis som i ett apartheidsystem, och effekten blir etnisk rensning. Denna diskriminering har israeliska fredsaktivister som stöder palestinierna i Sheikh Jarrah bedömt som ett fall av rasism och fördrivning av det palestinska folket. De som stöder den etniska rensningen i Sheikh Jarrah vill gärna skifta fokus till rättsprocessen. De påpekar att de palestinska familjernas israeliska advokat 1982, utan familjernas kännedom och medgivande, skrev under ett avtal som erkände bosättargruppens ägande av hemmen i utbyte mot att palestinska familjer blev skyddade hyresgäster, det vill säga att hyreskontrakten inte kan sägas upp. Herr talman! Även Åsa Linderborg, journalist och författare, nämner i sina debattinlägg uttryckligen den etniska rensning som i decennier har pågått i Palestina. Man kan inte se det som något annat än flagranta övergrepp, alla de övergrepp som Israel begått mot palestinierna i decennier gör att det inte räcker med ord av fördömande. Att uttala sig kritiskt är en sak, att handla utifrån sin kritik är något helt annat.

Anf. 10 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern! En känsla av sorgsenhet präglar mitt stämningsläge när jag står här i dag. Murbygget fortsätter. Trots tal om frysning när det gäller bosättningar kan vi se att man planerar nya omfattande bosättningar i östra Jerusalem. Vägar stängs för palestinierna. Varje dag regleras deras tillvaro med checkpoints övervakade av soldater. Aggressiva bosättare försöker hela tiden expandera och i strid med internationell rätt tillskansa sig mark på Västbanken. I grunden fortsätter isoleringen av Gaza även om det nu talas om lättnad. Den militära räden i samband med Ship to Gaza visar den israeliska aggressionen. Man drar sig inte ens för att i strid med internationell rätt borda fartyg på internationellt vatten. Dödsfallen i samband med detta är en tragedi. Kraven på en opartisk utredning från FN:s säkerhetsråd är självklart helt motiverad. Kommer konflikten att få ett slut? Är ett fredsavtal inom räckhåll? Blir det en tvåstatslösning? Sedan sexdagarskriget 1967 har israeliska bosättningar varje år expanderat på ockuperad mark. Det har byggts nytt hela tiden. Snart bor en halv miljon israeler på ockuperad palestinsk mark. Utrymmet för att bilda en palestinsk stat har blivit mindre och mindre. Möjligheten undermineras systematiskt från den israeliska sidan. Nya bosättningar, förstörelse av hus, nedmejning av tusenåriga olivlundar, uppbyggnad av det israeliska vägnätet på ockuperad mark, inringning av palestinska städer, försök att splittra det palestinska samhället och den hårda vardagliga kontrollen av palestinier försvårar starkt det palestinska statsbygget. Att ibland tala om fred, och även delta i förhandlingar samtidigt som man i praktiken tillåter fortsatt expansion av byggen på ockuperad mark ger ett minst sagt kluvet intryck när man bedömer israeliska regeringars agerande över tid. Trots att man nu talar om stopp för bosättningar planerar man nya i östra Jerusalem. Detta pågår år ut och år in. Med jämna mellanrum reagerar omvärlden. I ord fördömer man utvecklingen. Det tas olika initiativ. Det skapas tillfälligt hopp. Olika israeliska regeringar skakar snabbt av sig kritiken och man går vidare som om ingenting har hänt. Agerandet i förhållande till FN och det internationella samfundet är minst sagt arrogant och utmanande. Oavsett ord, förhandlingsförsök, diplomati och initiativ från EU och USA är resultatet att den israeliska expansionspolitiken i grunden fortsätter. Det är mycket allvarligt. Nu har vi räden mot Ship to Gaza. Man måste fråga om vi från omvärlden har möjlighet att på ett konstruktivt sätt hårdna mot Israel. Vi har ju associeringsavtalet. År 2005 suspenderade man Uzbekistan. Är det inte dags, när det gäller de fördelar som Israel har i förhållande till EU, att i kretsen av EU-länder ta upp frågan om det verkligen är rimligt att ha nuvarande relation med Israel när det gäller associeringsavtalet och på allvar se om det finns en väg att strypa detta och göra något också i praktisk handling?

Anf. 11 Thomas Strand (S)
Herr talman! Jag vill också tacka utrikesministern för svaret på interpellationerna. I dag har vi en viktig debatt här i kammaren om konflikten mellan Israel och Palestina. Vi har haft liknande debatter i den här frågan tidigare under mandatperioden. Det signalerar ju vikten av att ha ett fortsatt starkt engagemang för fred och försoning mellan Israel och Palestina. För mig är det ett sätt att hålla hoppet vid liv om att det ska finnas en fredlig lösning, även om det ser dystert ut just nu. Israels absurda agerande mot fartygskonvojen Ship to Gaza har fått många människor i många länder att reagera med besvikelse och bestörtning. Det verkar som om denna händelse har fått något att hända i folkopinionen. Många säger nu tydligt: Nu får det vara nog. Ship to Gaza-händelsen har fått många att mycket starkt reagera mot Israels inhumana blockad av Gaza. Nu verkar det som om Israel har lyssnat på opinionen. Man meddelar att man ska lätta på blockaden. Vi får se om det är mer än tomma ord. Väldigt många har också påmints om Israels ockupation av Västbanken, Israels ständiga nonchalerande av olika FN-resolutioner och världssamfundets uppmaningar till fred och försoning. Det är enskilda människor som har reagerat. Även länder har reagerat. Jag tycker mig märka en mobilisering som vi inte har sett tidigare. Det är hoppingivande. Det börjar påminna om kampen mot apartheidregimen i Sydafrika. Många människor frågar vad man kan göra för att protestera och påverka. Vad kan jag göra som individ? Vad kan Sverige göra? Vad kan Sverige göra i EU? Jag tror att även utrikesministern märker den här mobiliseringen. Budskapet är tydligt: Omvärlden måste sätta en hårdare press på Israel. Min interpellation om ursprungsmärkning av bosättarprodukter fokuserar på ett sätt att sätta ökad press på Israel. Tyvärr fungerar inte systemet med ursprungsmärkning som det var tänkt. Alltför ofta produceras varor av israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark och uppges vara israeliska varor, trots att det enligt EU:s associeringsavtal med Israel ska säkerställas att produkter från israeliska bosättningar ska separeras från produkter producerade i Israel. En nyligen avkunnad dom i EU-domstolen bekräftar att systemet med ursprungsmärkning inte fungerar tillfredsställande. Förmodligen är det många bosättarprodukter som under årens lopp har exporterats tullfritt till EU. Det har gynnat israelisk ekonomi. Det betyder också att konsumenter i EU inte medvetet har kunnat avstå från att köpa dessa produkter. Därför har jag frågat om utrikesministern anser att systemet för ursprungsmärkning av israeliska produkter har implementerats på ett godtagbart sätt. Fungerar verkligen ursprungsmärkningen i praktiken? Hur kan jag vara säker på att den produkt jag köper inte är en vara som producerats av bosättare på ockuperad mark? Jag skulle vilja att utrikesministern svarar på den frågan. Utrikesministern konstaterar att bosättarprodukter inte ska säljas tullfritt. Men anser utrikesministern att det fungerar i praktiken?

Anf. 12 Monica Green (S)
Herr talman! Vi är många som debatterar här i dag. Det visar på vikten och engagemanget. Precis som Thomas Strand sade har vi haft dessa debatter tidigare eftersom det är så oerhört viktigt att hela världen reagerar mot de olagligheter och de övertramp av mänskliga rättigheter som Israel genomför varje dag mot palestinier och andra. Carl Bildt brukar vara ganska tydlig med att han håller med oss om att det som Israel har gjort är fel. Man har byggt en mur rakt igenom det palestinska samhället. Man har byggt muren på ett sätt som förhindrar människor att ta sig till sig till sina arbeten och som förhindrar att varor transporteras. Det kan vara frukt, tomater och annat som får stå hela dagar och bara ruttna för att de inte kommer igenom denna checkpoint. Carl Bildt brukar hålla med om att detta är fel och att muren har byggts på ett olagligt sätt. Det har också den internationella domstolen i Haag slagit fast. Men vad gör vi mer? Ska världen stå och titta på och bara acceptera att Israel varje dag bryter mot de mänskliga rättigheterna eftersom det är det man gör när man förhindrar människor på detta sätt och när man, precis som vi hörde tidigare, utövar ett apartheidsystem och gör skillnad på folk? Det är en åtskillnadspolitik. Som vi hörde talas om här tidigare är det fråga om en etnisk rensning. Man flyttar på människor från deras egna hem där de har bott i 20, 30 eller 40 år. Plötsligt blir de vräkta och ska bo på gatan så att israeler ska kunna flytta in i deras hem. Detta är inte acceptabelt. Det har slagits fast av FN, av EU och av olika domstolar, bland annat den i Haag. Men vad gör vi mer? Vi måste sätta kraft bakom orden. Det verkar som om israelerna fullständigt struntar i detta, åtminstone regimen. Jag vet att det finns många israeler som vill ha en tvåstatslösning där palestinier och israeler lever sida vid sida enligt 1967 års gränser. Men det finns uppenbarligen också regimer i Israel som avlöser varandra som inte vill ha en lösning och som inte nöjer sig förrän de har fått hela området för sig själva. De betar av bit för bit och flyttar palestinier. Och hela världen står och tittar på och bryr sig inte om att Israel inte följer de rättelser som de får. Därför måste vi gå från ord till handling. Carl Bildt måste se till att vi gör mer och säger ifrån. Det kan handla om att vi tar hem människor, att vi ser över associeringsavtalet och sätter upp nya regler för det eller tittar på vad EU mer kan göra. Vi måste göra mer. Vi kan inte stå och titta på när israelerna beter sig så här mot det palestinska folket. Vi kan inte acceptera det. Carl Bildt måste sätta mer kraft bakom sina ord mot Israel både i FN och i Europeiska unionen så att det någon gång blir ett slut på detta. Man måste återgå till 1967 års gränser och se till att det blir en tvåstatslösning. Människor som nu bor där måste flytta på sig.

Anf. 13 Mehmet Kaplan (Mp)
Herr talman! Jag tackar utrikesminister Carl Bildt för svaret. Eftersom min kollega Peter Rådberg inte hade möjlighet att delta i denna debatt får jag göra det i stället. Det finns två ingångar här. Den ena handlar om hur vi ser på bosättningarna på Västbanken och i östra Jerusalem. Detta har Carl Bildt också svarat på. Om man tittar på den konflikt som nu är inne på sitt åttonde decennium undrar man om båda sidorna inte snart har tröttnat. Det är uppenbart så att den palestinska sidan är övertrött. Även i den israeliska opinionen finns det trötthetstecken, i alla fall var det så fram till det anfallskrig som senare kallades för Gazakriget. Då blev det en tydlig svängning i den israeliska opinionen. Det var sorgligt att se. Men det kanske är naturligt när ett land är i krig. Det är på samma sätt när ett land är i kris. Då står man upp bakom sin regering. Problemet är att regeringen trots att man vid ett flertal tillfällen har sagt att man ska stoppa nybyggnationer på ockuperad mark gång på gång överträder detta. I mars månad deklarerade Israel återigen att man avser att bygga bosättningar, eller så kallade bosättningar. Detta nyspråk har funnit en plats även i vårt medvetande. Detta är egentligen ockupanter, och det är en ockupation. Men vi kallar detta bosättningar eftersom det är vad Israel kallar dem. Det är 112 bosättningar på den ockuperade Västbanken. Detta beslut togs trots att man tidigare hade sagt att man inte skulle göra det. Detta är sorgligt, och i ljuset av de senaste händelserna verkar det som om Israel i princip struntar i vad andra länder tycker. Det kan man naturligtvis inte göra i längden. Senast i går gick man ut med att man ska införa lättnader i blockaden. Vi får se vad det innebär. Jag är tyvärr rädd för att detta är ett sätt att köpa tid. Det finns i dag en stark världsopinion inklusive Internationella Röda Kors-kommittén som i måndags tydligt deklarerade att denna blockad är illegal. Jag vet att Carl Bildt jobbar på. Jag vet inte om han får med sig sina kolleger i de olika EU-länderna. Carl Bildt sade i den aktuella debatt som vi hade i förra veckan att det är svårt för Sverige som enskilt land att gå före eftersom vi då blir isolerade när vi försöker få fram resultat. Men i en viktig fråga kan Sverige faktiskt göra någonting. Där behöver vi inte vänta på EU. Det handlar om produkter. Jag läste mycket intresserat de andra interpellationerna. Framför allt Thomas Strands interpellation om ursprungsmärkning var mycket intressant. Det gäller det som produceras av israeliska bosättare. Men de produkter som är märkta "Made in Israel" är inte mindre problematiska. Jag tänker på den försvarsmateriel som direkt och indirekt håller den israeliska armén under armarna. Senast förra året köpte vi försvarsmateriel, Carl Bildt. Detta tog jag upp även i förra veckans debatt. Då svarade du att vi har slutat köpa försvarsmateriel.

Anf. 14 Torbjörn Björlund (V)
Herr talman! Jag skrev också en interpellation. Men den lämnades in lite för sent och tas därför inte upp. Jag har i stället skrivit ett par frågor. De har utrikesministern svarat på. Det svar som lästes upp här är ungefär detsamma som svaren på mina frågor. Mina frågor gick ut på att jag ville veta vad Sverige gör för att situationen i Gaza ska förbättras och för att en palestinsk stat ska bildas och vad Sverige gör i EU för att EU ska agera. Dessa frågor är som vanligt centrala för att det ska bli ett resultat av den politik som förs mot Israel och för att ockupationen ska hävas och att palestinierna ska få en egen stat och därmed också få möjlighet att bygga en stat med olika medel. När man läser svaren ser man att det som vanligt är många vackra ord. Det finns många saker som utrikesministern brukar uttala om detta. Han brukar fördöma saker. Det konstateras att den fortsatta avspärrningspolitiken är oacceptabel och politiskt kontraproduktiv. Men det talas också om att uppmana palestinierna att främja försoning och förebygga en permanent uppdelning mellan Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gaza. Det finns alltså ett antal sådana saker där man utifrån en enligt mig felaktig bild av hur situationen är ställer krav på att palestinierna ska lösa konflikten. Det är fullständigt otänkbart. Tittar man på det som har hänt under den senaste tiden när det gäller Ship to Gaza och hur situationen i Gaza ser ut, där det helt enkelt är en humanitär katastrof, och så har det varit under rätt många år. Den har varit föremål för debatt i denna kammare många gånger. Då är frågan: När ska man göra någonting i stället för att bara prata, alltså sätta tyngd bakom orden? Varför kan man inte prata om att handelsavtalet mellan EU och Israel ska frysas eller till exempel dras tillbaka? Eller varför bojkottar man inte Israel för att sätta en press på landet? Det kan vara olika sanktioner. Vi har en svensk militärimport från Israel, en vapenimport som enligt tidningen Flamman - en utmärkt tidskrift - har uppgått till 200 miljoner under 2000-talet. För 200 miljoner har vi köpt vapen från Israel. Vi säljer inga vapen till krigförande länder, men vi köper vapen. Vilken politik är det egentligen, och vad gör man av det? Det gynnar ju faktiskt den israeliska staten i den kamp som förs. Jag var nere i Palestina, på Västbanken, några dagar och kom hem i söndags. Jag fick då återigen se - jag har varit där några gånger - hur situationen är på Västbanken. På vissa ställen kan den ändå vara rätt dräglig, men jag fick också en ögonvittnesskildring som satte blixtbelysning på situationen där nere när den ställs på sin spets. Det var en person som hade varit i östra Jerusalem och sett hur israeliska militärer alltid behandlar palestinier på samma sätt. En ung palestinier kommer i sin bil. Det är trångt i Jerusalem och svårt att undvika att stöta emot saker. Han krockar med en israelisk militärjeep. Han kör fram några meter och kliver naturligtvis ur för att prata om detta. Direkt skjuter israelisk militär mot den unge mannen. Han börjar naturligtvis springa därifrån. Han blir ju rädd. Han försökte säkert bara reda ut det här. Då skjuter de honom i benet så att han faller. Då försöker han krypa bort, och då går en israelisk soldat fram och skjuter mannen rakt i huvudet. Detta var en skildring, men sådana här saker sker nästan varje dag i Palestina. Sådant här hör man varje gång man kommer ned. Så är den palestinska vardagen. Det krävs alltså mycket mer än ord. Det krävs handling för att på något sätt belysa detta. Jag tycker att Ship to Gaza-händelsen var en oerhört viktig händelse ur den aspekten, oavsett tragedin i alla döda. Någonstans måste man ta detta på allvar och göra någonting åt det, till exempel med sanktioner eller till och med bojkott av Israel och israeliska varor. Exempelvis Hamnarbetareförbundet gör detta nu. Jag tycker att det är ett oerhört bra exempel på vad man kan göra för att hindra att den israeliska staten fortsätter att ockupera Palestina.

Anf. 15 Carl Bildt (M)
Herr talman! Det är åtskilligt att svara på. Jag ska försöka, även om jag säkert kommer att misslyckas med att göra frågeställarna åtminstone i någon utsträckning rättvisa. Vi har ju diskuterat denna fråga vid åtskilliga tillfällen tidigare, så det råder ingen större oklarhet om grunddragen i svensk politik eller om grunddragen i vad vi tycker här i riksdagen. Jag börjar med Amineh Kakabaveh. När vi diskuterar det längre historiska perspektivet, vilket jag tror är både riktigt och nödvändigt att göra, ska vi också göra rättvisa åt det. Detta är en konflikt sedan 1947-1948. Den har längre rötter än så, om man skulle vilja fördjupa sig i historien. Fram till rätt nyligen var ett av grundproblemen att arabstaterna över huvud taget vägrade att erkänna Israels rätt att existera. Efter 1967 och sexdagarskriget kom de berömda tre nejen från Khartum som blockerade varje möjlighet till en fredsprocess för decennier. Vi har nu en ny situation sedan ett antal år tillbaka genom det arabiska fredsinitiativ som ändrade nej-politiken från Khartum och i grunden säger fred mot territorier eller territorier mot fred. Även om det kanske är att överdriva lite tror jag att Mehmet Kaplan i grunden har rätt när han säger att det finns en trötthet på konflikt. Medan arabländerna tidigare vägrade att acceptera Israel och vi sedan hade ett skede där Israel vägrade att acceptera en palestinsk statsbildning har vi nu en situation där arabvärlden erkänner Israels rätt att existera och Israel erkänner palestiniernas rätt att etablera en stat. Sett i ett längre perspektiv är det en förbättring av läget, även om det låter lite paradoxalt i den svåra situation som vi är i nu. Det är i det läget vi ska manövrera med en diplomati som har både styrka, uthållighet och tålamod - och som måste ha kommunikationskanaler med bägge parterna. Monica Green säger att vi måste gå från ord till handling, att vi måste säga ifrån. Jo, säga ifrån gör vi fortfarande, men att börja säga upp avtal med Israel eller med någon annan tror jag är att isolera oss. Det skulle reducera eller ta bort de möjligheter vi kanske trots allt har att medverka i en fredsprocess, och det är därför jag avvisar den linjen. Peter Hultqvist tog tyvärr inte upp de trådar han hade i sin interpellation. Jag hade hoppats kunna säga något ännu lite mer positivt om en del av hans tankar än vad jag hade med i svaret. Jag hoppas att han återkommer till exempelvis frågan om den palestinska delegationens status. Statsbyggandet är oerhört viktigt. Som antyddes av Torbjörn Björlund har vi gjort framsteg vad gäller statsbyggandet. Det är i dag en i vissa hänseenden bättre situation på Västbanken än vad som var fallet tidigare. Gaza är ett elände, både på grund av blockaden, som vi alla ständigt fördömer, och på grund av - låt oss vara rättvisa - Hamas statskupp i juni 2007 och ett rätt fundamentalistiskt förtryck som också riktar sig mot mänskliga rättigheter för palestinier. Jag tycker att vi ska ha styrkan att kritisera också sådant på den palestinska sidan som är fel. Hamas står för en linje när det gäller mänskliga rättigheter som är oacceptabel för oss, och de ska också erkänna Israels rätt att existera. Det är också en förutsättning för fred. Låt mig sedan bara kort ta upp produkter från ockuperade områden och huruvida ursprungsmärkningen fungerar. Det är svårt att bedöma, bland annat därför att jag tror att det är väldigt lite det handlar om. Jag har varit i dessa områden mycket, och jag har praktiskt taget inte sett någon produktion över huvud taget i just bosättningarna. De är bosättningar . De är ofta förorter till Tel Aviv och Jerusalem, eller så är de ideologiska bosättningar där man ägnar sig mer åt att läsa religiösa skrifter än åt produktion. Det hindrar inte att vi ska titta på detta mycket uppmärksamt, men jag tror att den ekonomiska delen i detta är intill försvinnande liten. Slutligen var det krigsmaterielimporten. Som jag sade i debatten härförleden har vi ingen pågående sådan. Förra året var det någon typ av container som blev slutlevererad, vad det nu var för någonting. Det stora är 2005. Det var då vi hade rätt betydande import av mörkerglasögon för den svenska Afghanistanstyrkan. Det får väl i någon utsträckning föras på en tidigare regerings konto.

Anf. 16 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Tack, utrikesministern! Jag vet att det är väldigt svårt att på fyra minuter kunna svara på allas inlägg, men det viktigaste här är egentligen att vi alla vill att Sverige ska agera - inte bara i ord utan i handling. Det är det som är kravet här, och det är väldigt viktigt för oss. Jag och många andra vet att utrikesministern har varit väldigt skarp i sina uttalanden och sin kritik mot Israel, men räcker det? Nej. Vad gjorde vi under vårt ordförandeskap? Varför var vi då inte så skarpa som vi är i dag? Då skulle någonting ha kunnat hända. Vi talar om historien. Historien ger oss också perspektiv på hur vi går vidare. Jag nämnde det längre perspektivet när det gäller ägande. Hela rättssystemet i Israel är ju rasistiskt, och här handlar det om ägande av mark och av hus. Folk fördrivs från sina hem, sina områden och sina olivträd. Barn går till sina skolor mellan stängsel. Själv kunde jag inte hålla tillbaka tårarna i Nablus när jag såg hur de små barnen, sexåringar, gick förbi olika kontroller och blev kollade. Som socialarbetare och människorättsaktivist tänkte jag: Herregud, man skulle gripa in och säga åt dem att låta dessa små barn gå. Hur ska vi förebygga hat och våld? Hur ska vi göra så att dessa barn och ungdomar i lugn och ro kan utvecklas och ha ett liv precis som alla andra? Jag tror att det är det viktiga i det långa loppet - hur man går vidare, hur man ger dessa barn och ungdomar trygghet i stället för hat och i stället för att driva dem till de fundamentalistiska krafterna i regionen. Det handlar egentligen inte bara om Palestina; i hela Mellanöstern är det väldigt jobbigt och väldigt farligt för många ungdomar. Och det är de som är framtiden. Om vi i dag ska förebygga en framtid i osäkerhet och med rasistiskt förtryck måste de bli individer som tänker själva och har respekt för varandra. Men när det inte finns någon som respekterar dem i systemet då? Hur kan de små barnen bli fria människor, fria från fördomar? Det blir de inte nu. EU ska ju tala med egen röst men tassar här som katten kring het gröt. Ser man i ett historiskt perspektiv på vad som hänt under årtiondena måste man säga: Stopp, nu får det vara nog! Det krävs konkreta åtgärder. Jag gillar som sagt utrikesministerns ord, men jag saknar kraftfulla och konkreta åtgärder. För att situationen ska förbättras måste vi göra något i dag, nu. Det gäller också kvinnornas situation. I denna etniska rensning eller diskriminering är det ungdomar och kvinnor som får en mycket svår situation. Det är de som bär på och måste uppleva och återuppleva detta. Det är viktigt att verkligen kunna få med kvinnorna i denna kamp, och det gäller naturligtvis också ungdomarna.

Anf. 17 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Visst kan det vara så att det finns en långsiktig process där man i någon sorts allmän mening accepterar existensen av en palestinsk stat i det israeliska samhället. Trots detta underminerar dock den israeliska staten det palestinska statsbygget. Vi har också fått muren. Bosättningarnas antal har ökat från år till år, och precis som Mehmet Kaplan sade har man aviserat 112 nya i mars. Man pratar på ett sätt i internationella sammanhang och beter sig i praktiken - på Västbanken, på marken - på ett helt annat sätt. Jag vill också hävda att ockupationen har förgrovats. Det är alltså kluvet. Det är mycket kluvet. Det är en sak i ord och en sak i handling, och det är handlingen som måste bedömas. Det är detta som gör att kraven på att det kanske är dags att i någon mening hårdna till i förhållande till Israel ökar. Man känner en hopplöshet inför den långsiktiga dialogen; den kanske inte ger de resultat man hade hoppats på. Det har varit nära uppgörelser om fred vid ett antal tillfällen. Man hade kunnat ha en palestinsk stat i dag, men extremism, misstänksamhet och religiös och ideologisk blindhet har vid flera tillfällen tillåtits vinna över fredens krafter, och jag anser att de i dag är försvagade. Tyvärr riskerar den blodiga historia som finns i Mellanöstern att även i fortsättningen bli en historia om våld, blod, död och oförsonlighet. Efter räden med Ship to Gaza och efter den fortsatta expansionen på Västbanken känns det ungefär som att israelerna agerar efter vad man vid tillfället tror är strategiskt taktiskt för att tona ned omvärldens reaktioner, men den långsiktiga processen är att lägga Västbanken under sig i praktiken. Det är detta som leder till tanken att det kanske är dags att man inom EU försöker få till stånd ett samordnat agerande som också i någon form av praktik visar att vi inte accepterar detta. Jag tror inte att Sverige som isolerad nation kan göra särskilt mycket mer än att markera principer, men jag tror att vi tillsammans med EU:s länder skulle kunna göra betydligt mer. Därför är det inte fel att föra upp frågan om associeringsavtalets status i dagens debatt och även i den allmänna debatten. Någonstans måste det gå en gräns för hur man får bete sig. Jag vill också påminna om utrikesministern i Israel, Carl Bildts kollega. Han gick i stort sett till val på att de arabiska israeliska medborgarna - medborgare i Israel - skulle avkrävas någon sorts lojalitetsförklaring i olika sammanhang. Bara det visar att detta är en regering som från allmändemokratisk synpunkt lämnar en del övrigt att önska när det gäller respekt för folkrätten. Sedan gäller det den palestinska delegationen. Palestinskt statsbyggande, palestinska institutioner och palestinska myndighetsfunktioner, där även deras utlandsrepresentation ingår, är oerhört viktigt. Vi måste bidra till att legitimera en palestinsk statsbildning och ett palestinskt statsbyggande. Det är därför jag för fram att vi måste ta ut steglängden och ge en diplomatisk status. Det finns i många andra länder, men det finns ännu inte i Sverige. Jag tycker att man från regeringens sida bör ta initiativ till detta. Bildt säger att man tittar på olika sätt att underlätta den palestinska representationens arbete. Jag har lite svårt att tyda vad detta innebär, och jag skulle vilja att utrikesministern förklarade det.

Anf. 18 Thomas Strand (S)
Herr talman! Jag delar utrikesministerns syn på denna konflikt och dess komplexitet. Det gäller att förstå dess vidd och bredd, för den är komplex. Det finns inget försvar för Hamas statskupp i Gaza, och jag accepterar inte heller Hamas ideologi. Nu fokuserar vi dock på Israel, som är den starka parten. Det är en demokratisk stat som vi har stora förväntningar och krav på. Jag har fokuserat på de avtal som ingås mellan EU och Israel och huruvida dessa avtal fungerar i praktiken eller om det blir så att man ser mellan fingrarna när det gäller Israel. Enligt avtal som är ingångna får nämligen inte israeliska varor från bosättningar på den ockuperade Västbanken säljas tullfritt i EU. Ändå görs det. Domen i EU-domstolen nyligen visar att så är fallet. Det var en köksprodukt som kolsyrar vatten och säljs till Sverige under namnet Sodastream, tror jag. Det är en storsäljare. Det visar sig att denna maskin kommer från en bosättning utanför Jerusalem, Maale Adumim, och därför har EU-domstolen slagit fast att man inte får sälja sådana varor tullfritt. I en färsk rapport från Palestinagrupperna i Sverige som jag har läst tar man också upp detta i relation till associeringsavtalet med Israel. Där bekräftas att det inte fungerar bra med ursprungsmärkningen. Det visar sig att den tekniska lösning som förhandlades fram under 2004-2005 inte håller streck. Det är därför även EU-domstolen i sitt utslag säger att man måste skärpa ursprungsmärkningen och rutinerna så att det håller. Det var också därför Gordon Brown för något år sedan gick ut och sade att det gäller att skärpa ursprungsmärkningen och uppmana hela EU att följa den. Detta är alltså ett starkt krav från flera håll. EU-domstolens nyligen fattade domslut är viktigt ur både ekonomisk och politisk betydelse. Jag tycker att det största värdet med systemet med ursprungsmärkning är att man markerar att bosättningarna inte är en del av Israel. Ursprungsmärkningen gör det också möjligt för oss konsumenter att göra medvetna val. Dessutom sätter det en viss press på Israel. Nu säger utrikesministern att detta är en ringa del, men jag ska ge en annan bild. Jag vet inte vad som är sant i detta, men det är ändå så att EU är Israels näst största exportområde. Enligt uppgifter jag har läst exporterade Israel varor till EU till ett värde av drygt 120 miljarder kronor 2008. Enligt Der Spiegel kommer en tredjedel av dessa varor antingen helt eller delvis från ockuperad mark och bosättare. Omfattningen av detta i ekonomin kanske alltså inte är så liten ändå, och det ger ett symbolvärde att just göra en markering. EU-ländernas tullmyndigheter måste tillämpa en striktare syn på varor från bosättningar nu när associeringsavtalet ska tillämpas. Det är konsekvensen av EU-domstolens beslut. Därför frågar jag utrikesministern om han är beredd att medverka till att man skärper skrivningen om ursprungsmärkning så att det fungerar i praktiken. Det blir nämligen bara tomma ord som inte har någon verkningskraft. Vilka åtgärder görs hos svenska tullmyndigheter för att följa upp och efterleva EU-domstolens beslut?

Anf. 19 Monica Green (S)
Herr talman! Vad gör man med de stater som vägrar följa konventioner och utlåtanden som FN och EU har antagit? Vad tänker Carl Bildt göra mer? Carl Bildt brukar säga att vi gör en skur av uttalanden. Men om inte det hjälper? Vi måste sätta kraft bakom orden. Jag är glad att Amineh tog upp barnens situation, eftersom det är så viktigt hurdana barns uppväxtvillkor blir. Det är betydelsefullt för hur palestinier och israeler ska kunna leva sida vid sida i framtiden att barn får bra uppväxtvillkor, att de accepterar varandra och att de kan leva i harmoni med varandra. Jag har sett palestinska barn bli hånade och trakasserade på väg hem från skolan. Jag har sett hur ilskan växer hos dessa barn och hur det i sin tur leder till våld. Våld leder till mer våld. Om barn utsätts för detta på ett tidigt stadium får vi aldrig slut på det. Vi måste se till att barnen på båda sidor får bra uppväxtvillkor. Israel måste riva den förbannade muren! De har byggt den på ett olagligt sätt. Den förhindrar människor att ta sig till sina arbeten. Den förhindrar kvinnor att komma till sjukhus när de ska föda barn. Den förhindrar varor att transporteras. På det sättet blir det ett apartheidsystem. Den muren måste rivas, och Israel måste finna sig i att hålla sig till 1967 års gränser. Vad tänker Carl Bildt göra åt det? Vad ska vi tillsammans göra för att få stopp på det och för att muren ska rivas? Det var det min interpellation handlade om: själva muren. Men vi kan förstås prata om det i ett större sammanhang. Vi kan prata om barns uppväxtvillkor, om hur vi kan stödja fritidsverksamhet och lägerverksamhet och stödja uppväxtvillkoren för både israeliska och palestinska barn så att de accepterar varandra, så att pojkar och flickor accepterar varandra, så att tjejer och killar får möjligheter att leva sida vid sida och acceptera varandra. Det är väldigt viktigt att vi visar på vilket sätt vi tycker att man ska leva tillsammans i ett jämställt samhälle. Därför måste vi stötta barn och se till att kvinnor får arbete, kan ta sig till sitt arbete och får den sjukvård de behöver. Eftersom arbetslösheten är så hög för palestinier får palestinier olovligen ta sig över den olagliga muren för att kunna bygga de olagliga ockupationsbostäderna. De ska bygga åt israeler som sedan ska flytta in på olaglig mark. Det är helt absurt att vi ska titta på när sådant här pågår. Palestinier får sätta livet till när de tar sig över muren olagligen. Sedan ska palestinier tvingas jobba med att bygga upp de bostäder som de i själva verket hatar, eftersom de byggs på olaglig mark. Men för att över huvud taget få mat för dagen till sin familj tvingas de ta sådana jobb. Vi kan inte acceptera det. Vi måste synliggöra det för hela världen, och vi måste lägga kraft bakom orden. Det är dags nu. Det räcker nu, Carl Bildt! (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag förstår att detta kan väcka känslor, men ber ändå om varsamhet med språkbruket.)

Anf. 20 Mehmet Kaplan (Mp)
Herr talman! Jag tackar Carl Bildt. Visst väcker det känslor, och visst är det så att det här av och till leder till att man nästan tappar hoppet, här i en trygg och fredlig del av världen där vi inte upplevt krig på mycket länge. Men flera av mina kolleger har varit i Palestina och träffat människor som verkligen har börjat tappa hoppet, verkligen har börjat tappa tilltron till omvärlden. De vet att vi vet. De ser att vi ser. När den globala nyhetsförmedlingen kommer in i deras vardagsrum, förvisso sönderbombat, handlar det ändå i grunden om vad vi lyckas förmedla till de människorna, till folket i Gaza, till människor på Västbanken, som har en verklig vardag. Jag har själv också varit där och vet att utrikesministern har varit i områdena. Skolbarn, tredje generationens nya människor som lever på ockuperat område, tvingas varje morgon igenom tillfälliga checkpoints på ockuperat område. De tvingas visa upp skolväskan, dessa sju-åtta-nioåringar, jämngamla med mina barn. Varje kväll när de är på väg hem från skolan är det samma sak, hela tiden. Nu har det gått ytterligare ett läsår. De här barnen påbörjar ett sommarlov som inte kommer att innebära några lättnader för dem. Även om de inte kommer att gå till skolan är dessa förhatliga checkpoints, som smälls upp där militären för tillfället tycker att det är lämpligt, en viktig del i det systematiska övergreppet. När jag tittar på interpellationerna blir jag inte förvånad över själva inriktningen. Det jag blir förvånad över är att vi återigen står här i slutet av en mandatperiod där denna fråga har diskuterats. Utrikesministern hade säkert liknande diskussioner även när han var regeringschef. Det har gått snart tio år efter den perioden. Är det inte så att tiden håller på att rinna ut? Är det inte så att vi har ett väldigt stort problem? Jag hör interpellanterna och mina riksdagskolleger ta upp fakta. Hänvisningen till Der Spiegel om att nästan en tredjedel av Israels export består av varor producerade på ockuperad mark var någonting nytt för mig. Jag vet inte om det var nytt också för utrikesministern. De kolsyreapparater som säkert många av oss har hemma är producerade på ockuperad mark. Är inte detta att acceptera det som Israel så länge, i början lite hånfullt, men sedan också som reell politik, har kallat för "creating facts on the ground"? Borde vi inte skämmas över att vi återigen står här och ser ett faktum som vi inte verkar göra någonting åt?

Anf. 21 Torbjörn Björlund (V)
Herr talman! Vi står här och säger samma saker, tycker jag. Det är upprepningar gällande situationen i Israel och Palestina. Jag hör svaret från utrikesministern när det gäller sanktioner och varför man inte helt enkelt kan isolera Israel på något sätt. Det har hänt förut i världshistorien att det har gjorts, kanske inte alltid med framgång, men många gånger med framgång. Resonerar man olika när det gäller olika stater? Vad är det för skillnad mellan olika terroriststater, som Nordkorea är, som vissa tycker att Kuba är och som vissa faktiskt tycker att Israel är? Varför gör man inte samma sak och inför samma sanktioner på samma sätt? Varför ser man inte till att stater som terroriserar andra folk utsätts för sanktioner? Det handlar om Israels sätt att agera. Vi pratar om Västbanken. När jag har varit nere har Ramallah varit den plats där man kunnat vara och ha det något så när drägligt. I övrigt är det svårt. Framför allt runt muren är det oerhört svårt. Det finns väldigt få ställen där man kan vara utan att märka det här dagligen. Jag fick mig ännu ett exempel till livs när jag var där nere. I en israelisk domstol hade den israeliska staten dömts till att öppna en väg som var stängd för palestinier. Vad gör man då? Jo, då bygger man en mur mellan väghalvorna. Det innebär att man inte kan svänga vänster om man ska åka in till Jerusalem. Man måste åka ända bort till Ramallah och vända för att komma tillbaka till Jerusalem. Det är ytterligare ett exempel på trakasserier som den israeliska staten systematiskt genomför för att hela tiden påvisa för palestinierna att det är vi som bestämmer. Det kallar jag för terrorism - statsterrorism. Det måste man på något sätt införa sanktioner mot. Det finns andra saker som man skulle kunna ta upp just när det gäller vapenimporten. Vi har inget embargo och inte några sanktioner mot vapenimporten heller till Israel än så länge. Det innebär att vi kan öppna upp för vapenimport i alla fall, om det skulle bli tillfälle.

Anf. 22 Carl Bildt (M)
Herr talman! Jag tycker att Mehmet Kaplan och andra vältaligt har beskrivit den dagliga förödmjukelse som ockupationspolitik självfallet är. Det kan ha lättats lite i vissa delar av Västbanken under de senaste året, vilket det också har. Men det hindrar inte att den dagliga förödmjukelsen är där. Denna dagliga förödmjukelse leder till stämningar som i grunden gör fredsarbetet svårare om vi ser det i det lite längre perspektivet. Det är därför vi hela tiden säger och försöker säga till Israel att denna ockupationspolitik hotar Israel självt i det längre perspektivet. En tvåstatslösning är den lösning som ger Israel säkerhet. Men ockupationspolitiken och bosättningspolitiken riskerar att rycka undan grunden för en tvåstatslösning om vi ser det i ett lite längre perspektiv. Jag tror att det finns en bred acceptans för det synsättet i Israel i dag. Men samtidigt har de så svårt att ta de konkreta stegen, delvis därför att Israel av historiska skäl som vi måste vara medvetna om har ett säkerhetstänkande som vi kan uppfatta som extremt. Men det är deras historia som formar dem. Det är inte vår historia som formar dem. Det måste vi också vara medvetna om, och vi ska försöka göra vad vi kan. Jag ska göra några konkreta kommentarer. Peter Hultqvist frågar om den palestinska representationen. Jag är beredd att titta på det och se vad vi kan göra mer. Men jag säger det med reservationen att vi har ganska tydliga principer för hur vi gör detta i Sverige som jag tycker är sunda principer. De har inte med Palestina att göra, utan de har att göra med en lång rad andra entiteter runt om i världen som vill etablera sig på ett eller annat sätt. Om vi kan få någon typ av dialog inom EU om hur vi gör med detta skulle det underlätta för Sverige att ta steg som går utöver vad principer som vi alla har stått för annars skulle leda till. Jag skulle gärna se att så kunde bli fallet, och jag kan försäkra Peter Hultqvist och andra att i arbetar med detta. Thomas Strand frågar om ursprungsmärkningen. Det är inget fel på bestämmelserna; de är där. Det är bara att tillämpa dem. Vi ska självfallet vara uppmärksamma på att de faktiskt tillämpas. Sedan kan vi diskuterar om detta är ekonomiskt betydelsefullt eller ej. Jag tror inte att det är det, men jag delar bedömningen att det är politiskt betydelsefullt att bestämmelserna efterlevs. Därför är det viktigt att de faktiskt efterlevs, men mig veterligt är det inget större fel på bestämmelserna. Jag kan förstå Monica Green i största allmänhet - vi måste göra någonting och vi måste gå till handling. Men fredsarbete är tyvärr inte alltid sådant. Jag skulle önska att det var det och att vi bara kunde gå till handling och göra fred i olika delar av världen om det sedan gäller den demokratiska republiken Kongo, Mellanöstern, Iranfrågan eller den fruktansvärda situationen i Nordkorea. Tyvärr disponerar vi inte alltid instrumenten att omedelbart ställa världen till rätta. Vad kan vi då göra? Jag tycker att det finns tre linjer. Den första är ett tryck på eller ett aktivt arbete inom den europeiska unionen för att vi ska få en europeisk röst för fred som är stark och trovärdig. Där tycker jag att vi har haft en betydande framgång. Vi har en mycket stor kredibilitet eller förtroende nere i regionen för det som vi uppnådde i december. Det har också lett till att den amerikanska politiken, framför allt av andra skäl, har förändrats i en riktning som vi uppfattar som konstruktiv. Det vill vi stödja. Den andra linjen är hjälp till det palestinska statsbyggandet. Det är inte bara det att vi har satsat mer, utan man ska inte glömma att den europeiska unionen satsar mycket mer än hela den samlade arabvärlden på att hjälpa palestinierna med statsbyggandet. Där har vi i nära samarbete med premiärminister Salam Fayyad uppnått åtskilligt och skapat förutsättningarna för att en palestinsk stat ska kunna finnas som fungerande statsbildning inom en tvåårsram. Den tredje linjen är stöd till fredsförhandlingar - indirekta förhandlingar nu som vi hoppas ska leda till direkta förhandlingar. Inom ramen för det skulle jag vilja säga att vi måste ha en dialog med alla parter. Vi måste ha en dialog med Israel när det gäller Gazapolitiken. Vi måste ha en dialog med palestinierna och vi måste ha en dialog med arabstaterna, vilket vi också har. Dessutom gäller det att konkret förbereda de insatser som den europeiska unionen och Sverige kan göra i samband med en fredsuppgörelse konkret just nu. Vad kan vi göra i Gazafrågan? Det handlar inte bara om att hålla anföranden i Sveriges riksdag, som vi alla tycker om även en dag som denna, utan kanske också om närvaro på marken för att underlätta. Vi kanske inte kan uppnå allt vi vill uppnå med en gång, men vi kan ta steg som i alla fall underlättar den situation i Gaza som är alldeles oacceptabel - det tror jag att vi är eniga om.

Anf. 23 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Tack, utrikesministern! Mycket av de konfiskeringar och den kontroll som sker av barn och oskyldiga människor görs i säkerhetssyfte. Men det får inte göra livet odrägligt för det palestinska folket. Det måste vi komma ihåg. Det gläder mig att utrikesministern vill ta ytterligare steg för att förbättra situationen. Visst kan vi göra det! Historien har visat att Sverige har haft en stark röst tillsammans med omvärlden när det gäller Sydafrika och apartheidregimen. Varför kan vi inte göra det för att ta ställning för mänskliga rättigheter, för kvinnor och för barn också när det gäller Palestina, när det gäller Iran och många andra länder? Men just i dag pratar vi om Palestina-Israel-konflikten där människor lider på bägge sidor. På bägge sidor drabbas oskyldiga människor som i så många decennier har upplevt detta våld och detta grymma förtryck. Därför ska vi sätta stopp för det. Jag hoppas, utrikesminister Carl Bildt, att oavsett om han sitter vid makten eller icke ska vi tillsammans med alla göra det här igen. Det gäller alla, och hela Sverige, som gjorde detta under apartheidregimen i Sydafrika. Jag tror att vi i dag har en ännu starkare röst när vi också kan använda den i EU-sammanhang. Därför är min och många andras förväntningar, inte bara i Sverige utan också i omvärlden, mycket större nu. När jag själv var i Palestina fick jag i varenda träff med vartenda barn, varenda kvinna och varenda politiker höra: Amineh, vad kan Sverige göra för att stoppa Israel och bojkotta för att sätta stopp för ockupationsmakten och den rasistiska diskrimineringen? Det får vi sätta stopp för här och nu.

Anf. 24 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Ockupationspolitiken hotar Israels självständighet, säger utrikesministern. Men samtidigt har man svårt att ta de konkreta stegen, och det beror på ett långt drivet säkerhetstänkande. Är det hela sanningen? Jag menar att bosättningarna byggs i en medveten strategi för att expandera, för att lägga ny mark under sig, för att skapa fakta på marken och för att skapa en annan situation. En halv miljon israeler är nu förflyttade till Västbanken. Detta är en strategi - en politiskt förankrad strategi som inte bara handlar om säkerhet utan också om expansion. Jag tycker att ambitionen med en palestinsk statsbildning inom två år, som utrikesministern säger, är bra. Men man ska ha klart för sig att folkrättsbrott underminerar möjligheten successivt. Var står vi någonstans om två år om bosättningspolitiken och den politik som nu bedrivs från den israeliska sidan fortsätter? Då motverkas processen. Vad blir kvar åt palestinierna att bygga en stat av? Jag har tagit upp frågan om den diplomatiska statusen även tidigare. Anledningen till att jag tar upp den är att jag ser den i ett perspektiv med en palestinsk statsbildning och erkännande av palestinska myndighets- och statsfunktioner. Jag tycker att det är vällovligt att utrikesministern uttalar sig i positiv mening om den sådan process. Men hans svar här blir också lite luddigt i kanten när han hoppas på en dialog inom EU och att det skulle öppna möjligheter. Min uppfattning kvarstår. Vi bör vara beredda att titta på hur vi tar steget att ge den palestinska myndigheten diplomatisk status i Sverige. EU kan sätta ett betydligt hårdare tryck på Israel när det gäller folkrättsbrotten. Man kan ta tag i den här frågan om associeringsavtalet.

Anf. 25 Thomas Strand (S)
Herr talman! Vi har avtal som säger att bosättarprodukter inte får säljas tullfritt i EU. Därom är vi eniga. Men frågan är om de här avtalen efterlevs. Jag tycker att så inte är fallet. Man ser för mycket mellan fingrarna. EU-domstolens nyligen fattade beslut bekräftar att det här inte fungerar bra. Jag menar att även Gordon Browns uttalande för ett tag sedan bekräftar att detta inte är bra. Vi måste fundera på hur vi kan säkerställa att avtalen fungerar i praktiken och i verkligheten. Vad kan vi göra i EU? Vad kan Sverige göra genom sin tullmyndighet för att kontrollera att det här fungerar? Enligt det associeringsavtal som finns mellan Israel och EU har Israel förbundit sig att respektera folkrätten och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. EU har också förbundit sig att kontrollera att så är fallet och att det här följs. Om man tittar på hur det fungerar i praktiken menar jag att det är svårt att komma ifrån att Israel får en särbehandling. Det är ofta man ser mellan fingrarna. Israel kan begå ständiga brott mot folkrätten, och det händer inte så mycket fast det egentligen borde göra det. Frågan om ursprungsmärkning är en sådan fråga där jag tycker att man har sett mellan fingrarna alltför länge. Frågan om ursprungsmärkning är ett sätt att markera en politisk uppfattning och ett politiskt beslut om att bosättningarna inte är en del av Israel. Det hjälper oss konsumenter att välja, och jag vill påstå att det sätter en viss ekonomisk press på Israel. Jag hoppas att utrikesministern efter den här debatten med kraft vill driva frågan om att se över ursprungsmärkningen och se till att den fungerar i praktiken så att den verkligen blir ett verkningsfullt medel för att markera att vi vill ha en fredlig lösning mellan Israel och Palestina.

Anf. 26 Monica Green (S)
Herr talman! Tack för den här viktiga debatten! Det är oerhört viktigt att vi håller debatten vid liv och att vi är många som engagerar oss. Ja, Carl Bildt, vi ska vara medvetna om Israels historia och det fruktansvärda brott som det judiska folket utsattes för. Vi ska självfallet vara medvetna om det och på alla sätt fördöma det. Men för den skull får man inte göra så mot andra. Bara för att man har farföräldrar och släktingar som har blivit mördade på ett fullständigt felaktigt sätt som aldrig kan accepteras får man ändå inte förtrycka någon annan. Israel har byggt en 720 kilometer lång mur i huvudsak på ockuperad mark. Det är en mur som förhindrar människor att leva sina liv. Den förhindrar människor att ta sig till sina arbeten, att ta sig till sjukhus, att handla mat och att leva på sin fritid. Den förhindrar dem också att över huvud taget kunna ta arbeten eftersom det är så svårt att ta sig till dem. Det är en apartheidmur. Det är en åtskillnadspolitik som vi inte kan acceptera. Muren måste rivas. Den måste bort. Vi i Sverige måste tala om att detta är olagligt och att de inte får bygga en mur på det här sättet som sätter andra människors livsvillkor ur spel. Det måste Sverige, FN och EU tala om, och vi måste sätta kraft bakom orden. Det är dags att muren rivs nu och att israelerna accepterar 1967 års gränser. Vi måste stödja barn, kvinnor, män, äldre och yngre. Vi måste se till att alla nu får bra uppväxtvillkor.

Anf. 27 Mehmet Kaplan (Mp)
Herr talman! Efter att Ship to Gaza bildades för drygt ett år sedan har svenska folket samlat in pengar och medel. Varför gör människor detta? Det kan man fråga sig. Jag tror att ett av skälen är att man tycker att det som händer i Gaza och i Palestina i övrigt är orättvist. Dessa ockupationsbostäder som kallas för bosättningar kan vara ett sådant skäl. Ett annat kan vara att man anser att Israel på något sätt nästan har en egen gräddfil där man inte behöver ställas till svars. Det är väldigt viktigt att betona att man inte kan jämföra Israel med så många andra länder som är diktaturer eller har något annat styrelseskick. Hur nöjd den statsledningen än är, är det ändå så att vi ställer högre krav på demokratier, och det ska vi också göra. Sedan jag var med på båten i östra Medelhavet har det samlats in drygt 1 miljon kronor till Ship to Gaza. Idén är att försöka åka ned med ytterligare material. Vi tror att den illegala blockaden måste lyftas. Vi känner att det finns ett stöd från svenska folket för detta. Det är därför glädjande att Carl Bildt har agerat och hittills varit väldigt tydlig i frågan, men den här interpellationsdebattsrundan har åskådliggjort att det krävs mer än så. Jag hoppas och vill att Carl Bildt känner att han har ett stöd härifrån för att agera kraftfullare.

Anf. 28 Carl Bildt (M)
Herr talman! Jag tror faktiskt inte att jag har så mycket att tillägga. Vi har ibland lite olika utgångspunkter när det gäller hur man ska agera i de olika detaljfrågorna. Så ska det också vara. Det är också förutsättningen för att vi ska få någorlunda liv i denna debatt. Men det råder ingen tvekan om vad vi strävar efter att uppnå från svensk och europeisk sida när det gäller en fredslösning i Mellanöstern. Och på den punkten råder inte heller några meningsmotsättningar. Vi strävar alla efter en så aktiv svensk roll som möjligt, framför allt inom den europeiska unionen men också genom andra kanaler som Förenta nationerna, i en fredsuppgörelse baserad på folkrättens grund. Jag tackar för debatten.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.