FN:s barnrättskommittés kritik av Sverige

Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta utifrån FN:s barnrättskommittés kritik av Sverige. Sverige har en konstruktiv och uppriktig dialog med barnrättskommittén. I enlighet med kommitténs eget språkbruk vill jag därför se deras rekommendationer som råd, för att Sverige ännu bättre ska kunna leva upp till konventionens krav, snarare än kritik. Rekommendationerna grundas på kommitténs analyser av omständigheter som är viktiga att uppmärksamma. På flera områden har regeringen vidtagit åtgärder eller inlett arbete för att se över frågor som lyfts fram i rekommendationerna. Regeringen har bland annat lagreglerat rätten till hälso- och sjukvård, inklusive tandvård, för asylsökande med flera. Enligt lagen ska asylsökande barn och barn som håller sig undan verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning erbjudas hälso- och sjukvård samt tandvård på samma villkor som barn bosatta i Sverige. För närvarande utreds också frågan om skolgång för barn som vistas i landet utan tillstånd. I det fortsatta arbetet med att behandla barnrättskommitténs rekommendationer involveras alla berörda departement och myndigheter. Socialdepartementet har även initierat en dialog med berörda frivilligorganisationer kring barnrättskommitténs rekommendationer. Vi kommer att fortsätta denna dialog. Organisationernas synpunkter och förslag kommer att beaktas av regeringen. Jag kan försäkra att regeringen tar barnrättskommitténs rekommendationer på största allvar. De utgör en viktig del i regeringens fortsatta arbete med att förverkliga barnkonventionen i Sverige. Frågan om inkorporering av barnkonventionen, det vill säga att göra konventionen till svensk lag, behandlas i en annan aktuell interpellation. Jag vill dock i detta sammanhang påpeka att konventionen i sig inte sätter något sådant krav. Enligt konventionen ska staten vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder samt administrativa och andra åtgärder för att säkra barnets rättigheter. Vi kommer att inleda en dialog med berörda parter kring flera av barnrättskommitténs rekommendationer, bland annat frågan om barnkonventionens förhållande till svensk lagstiftning och praxis.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret. Göran Hägglund har svarat att regeringen har reglerat att ge hälso- och sjukvård till asylsökande barn som håller sig undan verkställandet av utvisning. Problemet kvarstår. Vård ges inte på lika villkor. Det viktigaste för vård på lika villkor är att man ska få vård utan att man behöver betala i efterhand. FN:s barnrättskommittés kritik gäller de papperslösa barnens situation och uttrycker oro över att barn som aldrig har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige har rätt endast till akut sjukvård och till en mycket högre kostnad än andra barn. Barnkommittén uppmanar för tredje gången regeringen att se till att papperslösa barn ges samma rätt till hälso- och sjukvård och utbildning som andra barn i Sverige. Kommittén är också mycket bekymrad när det gäller frågan om skolgång för de papperslösa barn som gömmer sig för att inte utvisas samt för de barn som aldrig har sökt uppehållstillstånd. Det är positivt att Socialdepartementet, enligt socialministern, har initierat en dialog med frivilligorganisationer kring barnrättskommitténs rekommendationer. Det som gör mig besviken och upprörd är att socialministern inte vidtar åtgärder om verkställighet när det gäller att bereda gömda flyktingbarn en plats i skolan, detta trots att utbildningsminister Jan Björklund i en lördagsintervju i Ekot den 19 januari 2008 lovade att kommunerna från och med i år skulle vara skyldiga att bereda plats i skolan för gömda flyktingbarn samt att polisen inte skulle få söka upp dem i skolan eller skugga dem för att spåra föräldrarna. Fru talman! Det är snart två år sedan regeringen lovade att vidta åtgärder när det gäller de gömda flyktingbarnens skolsituation. Tyvärr har vi fortfarande inte sett något resultat. I Sverige är det upp till den enskilda rektorns goda vilja om dessa barn ska få gå i skolan, trots att staten enligt barnkonventionen ska se till att alla barn som befinner sig i detta land får utbildning. Tyvärr får jag varje dag flera samtal från desperata flyktingar i olika delar av landet som berättar hur utsatta deras barn är. Den irakiska flyktingorganisationen har dagligen varit i kontakt med mig och mina kolleger och vittnat om polisens förhållningssätt till dessa barn när de är i skolan eller kommer till sjukvården. Detta är en skam för vårt land som för 20 år sedan skrev under barnkonventionen som garanterar barn trygghet, skolgång och sjukvård. Detta borde verkligen tas på allvar. Min fråga är: Vad avser socialministern att göra för att barn som befinner sig i denna situation så fort som möjligt får dessa grundläggande mänskliga rättigheter? Detta borde vi ha gjort för länge sedan.

Fru talman! Det som Amineh Kakabaveh tar upp här är en viktig fråga för regeringen. Som jag har skrivit i mitt svar pågår ett arbete för att vi metodiskt ska arbeta oss igenom de synpunkter som har kommit. Jag vill bara påminna kammarens ledamöter om att denna rapport från barnrättskommittén avser perioden 2002-2007. Då hade Sverige en annan regering. Sedan tittar barnrättskommittén på ett par kompletteringar gällande arbetet 2007-2009, men rapporten avser perioden 2002-2007. I rapporten finns en hel del synpunkter som vi behöver ta fasta på, till exempel när det gäller barns skolgång. Därför har regeringen också tillsatt en utredning. Det handlar om vård, som har nämnts här, där regeringen avser att tillsatta en utredning för att få ett bra regelverk. Amineh Kakabaveh tar i ganska mycket här. Hon säger att det är en skam och att detta borde ha skett för länge sedan. Jag ska med ett par referat bara belysa tidigare regerings syn på detta. Barbro Holmberg sade beträffande barns skolgång följande i riksdagen den 20 januari 2005: Påståendet att en sträng praxis tvingar människor att gå under jorden saknar grund. Vi har också mycket omfattande rättigheter för barn till exempel vad gäller sjukvård och skolgång under prövningstiden. Hon ville inte göra något mer. När det gäller rätten till vård sade socialminister Lars Engqvist 2003: Det skulle vara en inkonsekvent och otydlig ordning om staten skulle ersätta landstingen för hälso- och sjukvård till personer som inte har rätt att vistas i Sverige. Jag håller med om att de förändringar som Amineh Kakabaveh säger borde ha skett tidigare borde ha skett tidigare. Den tidigare regeringen var motståndare till dessa förändringar, vilket belyses av dessa påståenden. Den nuvarande regeringen arbetar med att genomföra förändringar.

Fru talman! Socialministern redogör för vad andra ministrar i tidigare regeringar har sagt. Jag tycker att det är helt oväsentligt. Socialministern har haft tre år på sig att göra förändringar. Man var kritisk till den förra regeringen, men frågan är vad ministern själv har gjort. Socialministern refererar vad andra ministrar har sagt. Det är självklart att jag och mitt parti är kritiska till andra regeringar som har förtryckt dessa människor. Det handlar nämligen om en förtryckande roll. Vi ger bistånd till andra länder för att de ska få bättre sjukvård och skola. Men det är skamligt att våra barn i detta land inte kan få det. Oavsett vilken färg en regering har har man faktiskt ett ansvar. Stiftar man en lag i riksdagen och fattar beslut om vad man ska göra måste man genomföra det. Det är vackra ord på allas läppar när de pratar om lagar och regler. Men att se till att de genomförs är en fråga både för politiker och för myndigheter. Därför undrar jag vad man själv har gjort eller kommer att göra. Behöver man verkligen lägga så mycket resurser och pengar på en annan utredning när man faktiskt redan har barnkommitténs rekommendationer? Rädda Barnen har också betonat detta i så många år. Behöver man verkligen utreda behovet av sjukvård och skolgång för papperslösa och gömda barn ytterligare? Jag anser inte det eftersom detta redan har utretts tillräckligt. Lägg i stället de resurser som går till utredningar på dessa människor! Utredningarna kommer ändå fram till samma resultat, men ingen lyssnar. Forskning och rapporter blir bara liggande på dammiga bokhyllor överallt. Så är det tyvärr i verkligheten. Det handlar inte bara om det. Jag har i min interpellation också tagit upp den tvångsisolering som sker på ungdomshem drivna av Statens institutionsstyrelse. Jag har också tagit upp hur psykiskt sjuka barn omhändertas. Barnrättskommittén riktar kritik mot Sverige när det gäller dessa saker och även när det gäller barn och ungdomar som rymmer hemifrån. Detta har uppmärksammats mycket av medierna och samhället, och Rädda Barnen har lyft fram detta. Men det verkar inte vara en kritik som socialministern kan ta till sig. Det är faktiskt viktigt vad man själv gör under tre år. Det väsentliga är inte vad en annan regering har gjort. Det är självklart varje regerings och varje politikers skyldighet att verkligen ta till sig den kritik och den oro som FN har uttryckt när det gäller Sverige, ett land som i andras ögon är jämställt och jämlikt när det gäller vård och omsorg och allt annat. Men verkligheten är annorlunda, det måste vi erkänna.

Fru talman! Socialminister Göran Hägglund pratar om rekommendationer. Förvisso är det FN:s barnrättskommittés rekommendationer till Sverige. Där pekas på problem och brister som finns när det gäller barn. Unicef skriver på sin hemsida: Dags att regeringen tar FN:s kritik på allvar. Rädda Barnen säger att "kritiken från FN:s barnrättskommitté är vassare än vanligt. Det framgår tydligt att kommittén tröttnat på att regeringen inte bryr sig om tidigare rekommendationer." Det är klart att detta är en kritik och en uppmaning till Sverige att ändra på dessa förhållanden. Göran Hägglund tog upp att det fanns brister i den förra regeringens flyktingpolitik. Jag tror att Göran Hägglund är medveten om att Vänsterpartiet har kritiserat dessa väldigt tydligt. Vi gjorde det ihop med Folkpartiet, kd och Miljöpartiet. Nu sitter inte vi vid makten och kan därför inte ändra på detta förhållande, men det kan Göran Hägglund göra. Han är dessutom ansvarig minister när det gäller hälso- och sjukvård. Det vore intressant att veta när utredningen om papperslösa barns brist på sjukvård, både akutsjukvård och sådan där man får stå för en hög kostnad, kommer. Egentligen tycker jag att det är en skam att man gjorde en lagstiftning där man hoppade över de papperslösa barnen, för det är vad man har gjort. Nu har man lagt detta på hälso- och sjukvårdspersonal som frivilligt på olika kliniker som Rädda Barnen och Rosengrenska i Göteborg ser till att dessa barn och deras föräldrar får åtminstone någon form av hälso- och sjukvård. Likadant är det med skolgången. Jag träffade i onsdags en man på den manifestation för papperslösas mänskliga rättigheter som hålls varje onsdag på Mynttorget, och när jag pratade om vikten av barns skolgång sade han: Jag har tre barn, och inget av dem går i skolan. Ni kan tänka er själva hur livet ser ut för ett barn som är gömt, inte kan visa sig, kanske får flytta, har dålig ekonomi, har rädda och oroliga föräldrar och inte får gå i skola. Vilken framtid har detta barn, oavsett om det kommer att stanna i Sverige eller inte, om det inte har rätt till skola? Det brådskar verkligen. Det sitter barn i dag i Sverige, i Stockholm, i den situationen att de inte har rätt att gå i skola. Jag tycker att regeringen här har abdikerat från barnkonventionen och barns rättigheter. Flera kommuner, flera rektorer och skolor och flera landsting har haft handlingskraft och humanism nog att ta tag i den här frågan snabbare än vad regeringen gör. Jag skulle också vilja fråga lite om två andra saker som tagits upp. Man har tagit upp det bristande stödet till barn som har utsatts för våld. Häromdagen kom också Socialstyrelsens och länsstyrelsens samlade översyn över barn som bevittnat våld, tillsammans med översynen över mäns våld mot kvinnor, kvinnojourerna och vilket ansvar kommunen tar. Man lyfter fram att barn som bevittnat våld har väldigt olika möjligheter att få stöd och hjälp. Vi vet att detta är samma trauman som hos barn som varit med om krig. Vad tänker alltså regeringen göra för att få ett mer likartat stöd för barn som varit utsatta för våld eller bevittnat våld? En annan fråga som FN tog upp är att vi har barnfattigdom också i Sverige. FN:s barnrättskommitté tyckte att vi skulle ha ett handlingsprogram för hur vi ska komma till rätta med barnfattigdomen. Vad tänker regeringen göra? Är man beredd att lägga fram ett handlingsprogram? Det är ett förslag som vi i Vänsterpartiet tycker är väldigt bra.

Fru talman! Jag vill återigen påminna om att detta är en genomgång som barnrättskommittén gjort som gäller perioden 2002-2007. Här finns många viktiga synpunkter som vi måste gå igenom. Jag sade också i mitt första svar att vi metodiskt går igenom detta och lyssnar på organisationer och frivilligorganisationer för att fånga in synpunkter. Jag har också belyst hur tidigare regeringar såg på två av de mest centrala frågorna. Det är klart att någon kan bli upprörd över att jag beskriver att tidigare regeringar har haft en annan uppfattning när det gällt de här områdena, men vad jag menar är att om man själv har företrätt ett parti som tidigare har stått på en helt annan barrikad och motarbetat varje krav på rimliga förhållanden för barn, vare sig det gällt skolgång eller vård, kanske man ändå ska vara något mer nyanserad i sina resonemang. När det gäller exempelvis bruket av tvångsisolering vid ungdomshem, så kallad avskiljning, konstaterar barnrättskommittén att avskiljningen inte får överstiga 24 timmar. Sådan är också svensk lagstiftning. Denna lagstiftning tillämpas dock inte i varje del. Regeringen har därför initierat en tillsynsreform som handlar om att få en bättre överblick så att de regelverk och den lagstiftning vi har också följs. Socialstyrelsen ska ta fram informationsmaterial om barns rättigheter, och på tillsynsmyndigheten ska det finnas en kontaktperson för barn på institution om de har synpunkter på vården - enkla, konkreta saker som vi tror ska betyda någonting. Barnombudsmannen har också initierat ett expertråd bestående av barn med erfarenheter från institutionerna. På det här viset kan man jobba sig igenom de olika delarna och vidta åtgärder, varav alla säkert inte löser varje problem omedelbart. Att vi metodiskt arbetar på det här viset tror jag dock kommer att ge resultat. När det gäller synpunkterna på arbetet för att förebygga självmord bland barn och insatserna för att förbättra barns psykiska hälsa är kammaren medveten om att regeringen har satsat 215 miljoner kronor per år för att korta väntetiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det är en fortsättning på den förstärkning av barn- och ungdomspsykiatrin som regeringen inledde 2007. Vi har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att betala ut drygt 30 miljoner kronor för fortsatt arbete med så kallade modellkommuner, där experter hjälper kommuner att utforma barn- och ungdomspsykiatrin på ett sådant sätt att den möter ungdomarnas behov, för att få ett antal sådana modellkommuner som andra sedan kan ta efter. Här är vi ute på mark som delvis är obanad. Det finns inga riktigt goda exempel. Därför vill vi skapa goda exempel som kan vara modeller för andra kommuner. Vi har också lagstiftningsvägen förändrat vårdgarantin så att barnen i barn- och ungdomspsykiatrin inte ska behöva vänta mer än 30 dagar. Det är långt nog, men vi har alltså snävat åt de tidsgränser som gäller inom vårdgarantin i övrigt. På samma sätt jobbar vi till exempel när det gäller skydd för barn som är utsatta för människohandel. Amineh Kakabaveh säger: Ja, men här har ju en massa människorättsorganisationer utformat goda förslag. Räcker inte det? Nej, det räcker inte. Regeringen måste ha ett utredningsunderlag, annars skulle KU hoppa på oss omedelbart. Det är grundlagsfäst. Det måste finnas ett tryggt beredningsunderlag.

Fru talman! För ministerns kännedom vill jag säga att Vänsterpartiet varje år i alla år har lämnat en väldigt omfattande motion om barns mänskliga rättigheter. Vi har alltid stått på barrikaderna för de mänskliga rättigheterna, vare sig det gäller flyktingar eller andra människor som befinner sig i detta land eller andra länder. Så är det. Vi har inte hållit med någon tidigare regering som förnekat barns rättigheter; det vill jag ha sagt. Det är väldigt positivt - jag är väldigt stolt över det - att Sverige fortfarande är ett land som värnar om barns rättigheter. Men vi ska inte konkurrera med andra länder. Vi ska inte tro att vårt land är bäst, för så är det inte. I vårt grannland Norge har man gjort det vi ska tala om i nästa interpellationsdebatt, nämligen att göra barnkonventionen till lag. Det är nödvändigt. Jag är socialarbetare och har jobbat i mer än ett decennium som myndighetsperson, och jag är medveten om att det inte är lätt för myndigheter att göra saker som inte är lagreglerade. Vi kan satsa hur många miljoner som helst, men hur ska man kunna genomföra det arbete som beordras härifrån om det inte finns kunskap och kompetens hos personalen? Det är viktigt att komma ihåg att det är väldigt bra med satsningar på barns rättigheter och möjligheter. Ändå gäller de inte alla barn. Ändå gäller de bara barnen från majoritetssamhället, inte de barn som kommer som flyktingar och papperslösa. Det handlar också om utsattheten för hedersrelaterat våld. Ungdomsstyrelsens rapport säger att 70 000 barn i Sverige befaras bli bortgifta. Vad gör ministern för dessa barn?

Fru talman! Självfallet har vi inte företrätt en regering, men vi har samarbetat med en socialdemokratisk regering och då var vi kritiska till deras flyktingpolitik. Nu har vi en annan regering, och det är den som kan genomföra förändringar. Vi kanske har en rödgrön regering efter valet. Då kommer vi att kämpa för rätt till sjukvård för papperslösa, och jag tror att vi har en ganska stor rödgrön enighet om det. Jag skulle vilja ställa den konkreta fråga som försvann lite grann i alla frågor: När kommer utredningen om rätt till hälso- och sjukvård för alla barn som finns i Sverige, alltså också för papperslösa barn? Det är en så oerhört viktig fråga. Den är väldigt viktig utifrån barnkonventionen, och Sverige har länge fått kritik för det här. Den andra fråga jag skulle vilja ställa gäller isolering av barn på våra institutioner. Det har vidtagits ett antal åtgärder, och det skulle självfallet varje regering ha gjort som fick den här signalen, tycker jag. Det är alltså bra och riktigt. Men är man från regeringens sida beredd att på sikt försöka se till att helt avskaffa möjligheterna att tvångsisolera barn och ungdomar? I slutänden av det här bör vi över huvud taget inte ha sådan tvångsisolering. Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga. Hur ser socialministern på att vi fortfarande har många barn som lever i fattigdom, alltså under den fattigdomsgräns som man bland annat i EU har som gräns, i Sverige och i Europa? Är regeringen beredd att systematiskt skapa en handlingsplan där man ser till att vi inte har barnfattigdom i ett välfärdsland som Sverige?

Herr talman! Låt mig först än en gång säga att det här är ofantligt viktiga frågor som regeringen tar på allra största allvar. Vi arbetar metodiskt med att gå igenom de synpunkter som har inkommit för att säkra att det fungerar så bra som det någonsin kan göra. Vi vet att Sverige, som vi har varit inne på tidigare här i debatten, är ett bra land att växa upp i. Men vi har brister, och dem måste vi komma åt. Det ställs stora krav på Sverige när man granskar vårt land. Vi ska leva upp till de allra tuffaste granskningarna. Det är vårt mål. Jag fick en fråga om isolering av barn och om man på sikt ska kunna avskaffa den möjligheten. Det är åtminstone vad jag tror att alla vi som finns här i kammaren skulle önska: Inget barn borde hamna i situationen att hon eller han behöver avskiljas eller, om vi använder det rakare uttrycket, isoleras. Det är vad vi alltid ska sträva efter, men samtidigt tror jag att det vore dumt att ta bort möjligheten. Det kan få andra konsekvenser än dem som vi önskar. Bekämpandet av barnfattigdom är en otroligt viktig fråga som regeringen tar på allra största allvar. Det handlar mycket om att de vuxna som omger barn har en möjlighet att försörja sig själva och därmed också kan uppfylla sina skyldigheter gentemot barnen. Här finns många ytterligare frågor som vi behöver arbeta med. Det fanns också en fråga om vård för papperslösa och gömda. Där pågår för närvarande ett beredningsarbete i Regeringskansliet. Så fort det är färdigt kommer det att meddelas omvärlden.