Hotande inbördeskrig i Turkiet

Fru talman! Ärade ledamöter! Amineh Kakabaveh, Hans Linde, Desirée Pethrus och Fredrik Malm har frågat mig om åtgärder kring den pågående politiska situationen i Turkiet. Amineh Kakabaveh har också frågat om listningen av PKK som terroristorganisation, Hans Linde om det finansiella stödet till Turkiet med anledning av migrationssamarbetet och Desirée Pethrus om närvaron av oberoende observatörer i landet. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Jag känner stor oro över utvecklingen i Turkiet, därför att den har gått i negativ riktning när det gäller rättsstat och mänskliga fri- och rättigheter, särskilt yttrande- och pressfriheten. Angreppen mot journalister och partilokaler är särskilt allvarliga, vilket jag också tidigare fördömt.

Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK fortsätter. Tendensen är att motsättningarna tilltar i intensitet och omfattning. Konfrontationen sker i stor utsträckning i städer i sydöstra Turkiet, inte sällan med undantagstillstånd som följd, vilket innebär att civila drabbas hårt. Såväl lokala och nationella som internationella organisationer bevakar utvecklingen och reser i sydöstra Turkiet. Oberoende observatörer behöver landet i fråga däremot samtycka till.

Samtidigt är det viktigt att framhålla att vi inom EU aldrig kan acceptera terrorism. Som en del i EU:s terrorismbekämpning listas sådana organisationer som vid listningstillfället ägnat sig åt terroristhandlingar. Listningarna ska grunda sig på exakta uppgifter eller fakta som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses i fråga om en terroristhandling, och de ses över regelbundet. Vid senaste översynen beslöt EU:s ministerråd att det fanns anledning att behålla PKK på denna lista. Sverige driver i detta sammanhang en tydlig rättssäkerhetslinje.

Konflikten har fundamentala konsekvenser för den politiska utvecklingen i Turkiet i stort, för möjligheterna att nå en lösning av Syrienkonflikten och bekämpa Daish. Den har även återverkningar på EU:s och Turkiets långsiktiga ambition att utveckla sitt samarbete och tillsammans hantera gemensamma utmaningar.

Det är avgörande att fredsprocessen snarast återupptas. Det krävs ett eldupphör och att den turkiska regeringen initierar en genomgripande förhandlings- och reformprocess.

Sveriges främsta möjlighet att ha inflytande på utvecklingen i Turkiet går genom landets EU-närmande. Regeringen är fortsatt en stark företrädare för Turkiets EU-process som det viktigaste verktyget att förmå Turkiet att återgå till en reformagenda. Ett utvecklat samarbete mellan EU och Turkiet ger EU ökade möjligheter att ställa krav och påverka utvecklingen i Turkiet i positiv riktning.

Regeringen betonar att detta samarbete även fortsatt måste vara värdebaserat och bygga på EU-anslutningsprocessen, som innehåller tydliga kriterier och villkor på centrala områden som rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter.

Toppmötet mellan EU och Turkiet i fjol bekräftade det fördjupade samarbetet, med huvudfokus på migrationsområdet. EU:s beslutade finansiella stöd för att förbättra levnadsvillkor för och integration av de syriska flyktingarna i Turkiet är en del i en bred överenskommelse som innehåller åtaganden från båda parter med grund i den gemensamma handlingsplanen om migration. Det är nu centralt att EU fortsätter leverera på våra åtaganden för att kunna sätta press på och stödja Turkiet i att leva upp till sina förpliktelser.

Överenskommelsen om fördjupat samarbete innefattar även förnyade ansträngningar kring Turkiets EU-anslutningsprocess samt utvidgade möjligheter till utrikespolitisk dialog kring utmaningarna i Turkiets närområde. Dessa har också kopplingar till Turkiets överväganden i förhållande till kurdiska grupperingar inom och utanför Turkiet. Om inte fredsprocessen återupptas och hanteras blir det svårt att framgångsrikt och långsiktigt utveckla samarbetet mellan EU och Turkiet. Jag utgår från att den turkiska regeringen är väl medveten om detta.

Sverige har en viktig roll genom våra goda kontakter både med den turkiska regeringen och med delar av oppositionen. Regeringen ämnar fortsätta att utveckla vår bilaterala relation med den turkiska regeringen, vår dialog med HDP och den övriga kurdiska oppositionen samt med andra relevanta politiska krafter i Turkiet. Sverige samarbetar och stöder också det civila samhället som verkar för en demokratisk utveckling, där också rättigheterna för olika befolkningsgrupper, inklusive den kurdiska, ingår som en viktig del. Det är min avsikt att fördjupa dessa bilaterala kontaktytor under det kommande året.

Fru talman! Jag skulle vilja tacka utrikesminister Margot Wallström för svaret. Det är positivt att utrikesministern i svaret fördömer Turkiets brott mot de civila. Dessvärre måste jag säga att det inte räcker med att markera i en skrivelse. Just nu, när vi står här, begås brott mot mänskliga rättigheter i de kurdiska delarna. Det är viktigt att nämna också Kurdistan och Turkiet och inte bara de sydöstra delarna. Det vill Turkiet självt göra, men vi i Sveriges riksdag ska inte bara nämna sydöstra Turkiet. Det här handlar om de kurdiska delarna, och brottet begås mot kurderna.

Vi vet varför detta krig har återupptagits; det sker på grund av att Turkiet inte respekterar ett demokratiskt valt parti som HDP - ett prokurdiskt parti. Det är Turkiet som begår brott. Det hände nu senast i söndags i staden Cizre, där 60 personer som hade tagit skydd i en källare mördades brutalt av den turkiska milisen. Mer än 40 procent av de kurdiska städerna har nu varit belägrade i över sex veckor. Det råder brist på vatten och medicin. Bagerierna har inte ens bröd till de civila. Fler än 200 000 människor är på flykt i sitt eget land, Kurdistan och Turkiet. Det är allvarligt.

Det är bra med bilaterala samtal och dialog med Turkiet. Dessvärre har saker skett i decennier både i Turkiet och andra länder. Vad har man då gjort? Jo, Erdogan har stärkt sin position och blivit en av de totalitära islamistiska presidenterna i modern tid med AKP som regeringsparti i spetsen.

Hur kan freden återupptas om den ena parten kallas för terrorist? EU vill inte tala med terroristgrupper. Turkiet vill inte heller. Vad gör vi då? Den enda vägen till fred nu är att man lyfter bort terrorstämpeln från PKK. Ingen vill tala med en terrorgrupp. Ingen vill tala med den andra parten, som är kurderna. Vare sig vi vill eller inte är PKK en folklig rörelse i kurdernas ögon i Turkiet. Det är inte vi som fattar beslut åt kurderna; det gör de själva.

Organisationen blev stämplad för många år sedan, och dess ledare har suttit i fängelse i 15 år. Men staten bedriver dagligen terror mot sitt eget folk, mot kurderna, mot journalisterna och mot andra fredliga människor. 1 200 lärare, akademiker och professorer från nästan 90 universitet har skrivit under ett upprop och sagt: Vi vill inte vara en del av det här. Låt inte Erdogan tala i vårt namn! Bara för att de nämner kurderna kommer de nu att ställas inför rätta eller uppmanas att göra det av Turkiet.

Turkiet har gjort klart och tydligt, senast i förra veckan, att man inte vill att kurderna i Syrien ska få något självstyre eller någon möjlighet att andas fred. Erdogan hotar med att gå in i Syrien. Detta berör flyktinguppgörelsen med EU, och där blundar tyvärr både Sverige och resten av EU för den oroande utvecklingen i Turkiet. Det här måste stoppas.

Jag skulle vilja ställa samma fråga som jag redan har ställt: Vad har Sverige för planer för att helt enkelt återuppta en fredsprocess mellan de två parterna, om detta är möjligt när den ena parten är terroriststämplad?

Fru talman! Också jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Vi måste konstatera att under flera år har utvecklingen i Turkiet ensidigt och entydigt gått åt fel håll. President Erdogan har blivit alltmer auktoritär, utrymmet för opposition har kraftigt minskat och alla som uppfattas som motståndare för utveckling har utsatts för hård repression oavsett om det handlar om kurder, miljöaktivister i Istanbul, fackföreningsaktiva, oberoende journalister eller frispråkiga akademiker.

Samtidigt såg vi i parlamentsvalet i juli att det finns ett växande folkligt missnöje i Turkiet med Erdogans styre. Många människor i Turkiet vill ha en annan utveckling. Vi kunde för första gången sedan 2002 se hur det styrande AK-partiet förlorade sin majoritet i parlamentet. Vi kunde se hur vänsterpartiet HDP klarade 10-procentsspärren, med ett tydligt budskap om ett annat Turkiet. Det handlar om fred i östra Turkiet och norra Kurdistan, men det är också ett budskap om social rättvisa, jämställdhet, hållbar utveckling och hbtq-personers rättigheter.

Erdogan och det styrande AK-partiet har besvarat valförlusten i somras och det växande folkliga missnöjet med att öka repressionen ännu mer och med attacker mot oppositionella röster. Man attackerade över 400 människor på HDP:s kontor. Tusentals oppositionella journalister och aktivister fängslades, och vi kunde se, i synnerhet i östra Turkiet och norra Kurdistan, hur våldet trappades upp i en rad städer med kurdisk befolkning.

Vi har sett hur våldet sedan har eskalerat steg för steg. Vi ser nu att man i flera städer har infört undantagstillstånd och utegångsförbud och förhindrat att invånarna får tillgång till vatten, el och hälsovård. I bland annat städerna Cizre, Silopi och Sur lever befolkningen sedan månader tillbaka under mycket svåra förhållanden. Amnesty International har slagit fast att de turkiska säkerhetsstyrkorna riskerar livet på 200 000 civila, och de har dömt ut Turkiets agerande som kollektiv bestraffning. Human Rights Watch rapporterade i december hur de turkiska säkerhetsstyrkorna förhindrat att de civila fick tillgång till hälsovård, och man krävde ett stopp för de turkiska säkerhetsstyrkornas övergreppskantade och oproportionerliga användning av våld.

Den 8 februari såg jag att utrikesminister Margot Wallström i en tweet uttryckte sin oro över våldet och fördömde övergrepp mot civila. I dag uttrycker utrikesministern igen sin oro över utvecklingen. Jag tycker att det är bra och positivt att tystnaden bryts, för det har varit tyst om situationen i Turkiet, i synnerhet om situationen i de östra delarna av landet. Det har varit tyst från EU:s ledning, från många av EU:s medlemsstater och, måste jag nog tyvärr också säga, från den svenska regeringen de senaste månaderna.

Det som jag är förvånad över är att utrikesministern, vare sig i sin tweet eller i det svar vi får i dag, inte väljer att tydligt kritisera och ställa krav på den turkiska regeringen, de turkiska säkerhetsstyrkorna och president Erdogan.

Vi måste konstatera att det inte är några osynliga händer som har skapat konflikten i östra Turkiet och norra Kurdistan. Det är inte osynliga händer som har drivit fram den här utvecklingen som utrikesministern är oroad över. De här omfattande övergreppen mot civila som vi ser och det upptrappade våldet är resultat av aktiva beslut och en medveten politik. Vi måste våga säga vem som ligger bakom detta. Vi måste börja nämna dem som bär huvudansvaret vid namn.

Utrikesministern har tidigare i den här kammaren inte tvekat att rikta uppmaningar till och ställa krav på olika regeringar och regimer. Det tycker jag har varit positivt, och därför vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström: Vilka konkreta krav i detta akuta läge ställer Sveriges regering på president Erdogan och hans regering?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Jag och utrikesministern träffas lite då och då i EU-nämnden, och då kommer Turkiet naturligtvis ofta upp. Jag tror inte att frågan finns med på dagordningen inför nästa utrikesministermöte, vilket jag tycker att den borde göra, eftersom hela situationen med flyktingkrisen är så aktuell.

Det är bra att vi är flera som har skrivit interpellationer rörande situationen i Turkiet. Vi är fyra interpellanter här i dag, och det visar att det finns ett starkt engagemang.

Min utgångspunkt har varit det ökade antal rapporter som vi får från människor inne i Turkiet som är oerhört oroliga för mediesituationen. Yttrandefriheten hotas och journalister angrips och fängslas och så vidare, och detta sker i en stat som EU nu för en dialog med kring migration och som man ska ge pengar och resurser till.

Vi hade lite förhoppningar när den positiva trenden kom och den turkiska regeringen började samtala med PKK om en utveckling mot fred. Vi hade då förhoppningar om att få se en fredlig utveckling. Det vi nu ser är någonting som går i en helt annan riktning, och det är det som jag tar upp i min interpellation.

Utegångsförbuden gör att matbrist uppstår och många svälter, och det drabbar mycket hårt. Jag har fått uppgifter om att det är 58 officiella utegångsförbud i åtminstone sju olika städer och 19 distrikt. Utegångsförbuden pågår ofta 24 timmar om dagen, och det här drabbar 1,3 miljoner människor. Det är alltså ingen liten omfattning på det här, utan det är stora städer som Diyarbakır, Sırnak, Mardin och Hakkari som berörs.

Den turkiska regeringen trappar upp med mer militär närvaro, och det här är en oerhört allvarlig utveckling. Enligt uppgifter som jag har fått från HDP:s kartläggning har 300 civila dött. Tio av dem är offer för PKK:s krigföring. De är alltså också krigförande i detta. 400 PKK-stridande har också dött.

Det här kan påverka Sverige ur ett säkerhetsperspektiv. Det kan påverka EU, då det händer i EU:s närhet. Det kan påverka flyktingströmmarna som kan komma att öka även från Turkiet. Jag tänker att Sverige då borde vara pådrivande - det här har jag tagit upp i min interpellation - för att upprätta en färdplan för förhandlingar om en varaktig fred i samråd med kurdiska grupper och för att oberoende nationella och internationella observatörer bör ges tillträde till regionen. Utrikesministern svarar att landet i fråga behöver samtycka till oberoende observatörer.

Vad tror utrikesministern krävs för att man ska samtycka, och finns det något tryck från Sverige och EU när det gäller detta?

Fru talman! Tack så mycket, utrikesministern, för svaret! När man tittar på bilder från de här städerna - Cizre och Diyarbakır Sur, alltså området innanför ringmuren i Diyarbakır, och flera andra städer - ser det ut som att det skulle kunna vara Homs 2012 eller 2013 eller Aleppo i år. Det är helt ofattbart att man i Turkiet, som ska vara kandidatland till Europeiska unionen, västallierat och en brygga mellan öst och väst, kör in pansarvagnar i städer för att med artilleri och kanoner beskjuta civila hus för att det där sitter kurdiska ungdomar med kalasjnikovar. Det är ingen som tycker att det finns någon poäng i att föra det kurdiska upproret in i städerna. Jag tycker inte det. Men det här svaret från den turkiska militären är fullständigt utom all proportion.

Om man har någon tanke i Turkiet på att försöka bygga det som vi kallar för Hearts and minds har man fullständigt misslyckats. Det har man gjort i hela regionen. Det finns väl inget annat land i hela Mellanöstern, förutom Syrien, som så fatalt har förstört sin egen soft power i Mellanöstern de senaste åren.

Det är mycket tråkigt att se det här. Jag som liberal skulle gärna i framtiden se Turkiet som EU-medlem om landet utvecklas till en demokrati. Det är klart. Men vi ser en utveckling som går i precis motsatt riktning. Jag tycker att Hans Linde illustrerade det bra med beskrivningarna från människorättsorganisationerna.

Det handlar inte bara om förtrycket mot kurderna, utan det handlar också om hur man agerar mot medierna. Man har en president i det här landet som är målsägande i hundratals rättsprocesser mot journalister. En av dem, Can Dündar, skrev på Dagens Nyheters kultursidor. Han är chefredaktör på Cumhuriyet, som är en av de större tidningarna i Turkiet, och ska få ett fängelsestraff på livstid plus 30 år för att ha avslöjat hur turkiska säkerhetsstyrkor levererar vapen till jihadister i Syrien. Målsägande är president Erdogan. Det är alltså en president som försöker driva sin egen journalistkår in i livstids fängelse.

Då tycker jag, fru talman, att det är mycket märkligt med reaktionen från Europeiska unionens sida. Jag delar även här Vänsterpartiets synpunkt att det har varit alldeles för tyst. Framför allt är signalerna gentemot Ankara okonkreta. Vad man bör säga till Ankara är egentligen fem saker.

För det första: Ni måste återuppta fredsprocessen. För det andra: Ni måste acceptera demokratiska principer. Man sätter inte journalister i fängelse, man stänger inte tidningar och man ger inte människor som undertecknar ett upprop fängelsestraff på tiotals år. För det tredje: Det krävs en demokratisk konstitution som är till för Turkiets medborgare och inte för att den turkiska staten ska skydda sig själv gentemot sina medborgare. För det fjärde: Det krävs att Turkiet slutar köpa olja av Isis. För det femte: Det krävs att Turkiet slutar stödja jihadister i Syrien.

Det här är ganska rimliga krav, men de förs inte fram tydligt. De förs inte fram för att Europa är blockerat av flyktingkrisen. Det är beklämmande, och jag önskar verkligen att den svenska regeringen kan tala tydligare och också föra in de här sakerna i samtalen med Turkiet. Annars blir det här bara ett simpelt köpslående för att Turkiet ska stänga sina gränser.

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka alla interpellanter för de interpellationer som ni har skrivit. Jag vill också tacka utrikesministern för svaret.

Interpellanterna har nämnt situationen i Turkiet. Sedan valet i juni har våldet i Turkiet eskalerat efter det att regeringspartiet AKP förlorade stort. Sedermera tvingades AKP att inleda en typ av konflikt som innebar att presidenten - även om han inte är partiledare för AKP uppfattas han som det - tvingade fram ett nyval som ägde rum i november.

Bland annat Diyarbakır, eller Amed, Cizre och Silopi i distriktet Sur är några av de städer som har varit belagda med utegångsförbud, vilket har lett till att civilbefolkningen har varit utan fundamentala förnödenheter såsom mat och vatten.

Vi har också sett bilder på skadade som har hindrats från att söka nödvändig sjukvård och anhöriga som har tvingats att förvara sina döda i frysboxar - detta som en följd av utegångsförbudet.

I söndags var det 60 människor som hade flytt de pågående striderna, gömt sig och sökt skydd i en källarlokal där de mördades brutalt. Enligt uppgifter som jag fick i går handlade det om över hundra personer. Antalet 60 stämmer inte riktigt.

Turkiska medier var snabbt ute och sa att det handlade om att 60 terrorister hade mördats. Att 60 terrorister gömmer sig i en källarlokal och bedriver en väpnad kamp är inte logiskt. Så funkar det inte riktigt.

Lokala uppgifter bekräftar att det handlar om flera hundra människor som är mördade. De tvingades ned i källarlokalen där det detonerade två bomber som var riktade mot ett hyreshus. Bilderna visar också hänsynslösheten och att grymheten inte har några gränser.

Jag vill också tacka utrikesministern för ministerns uttalande i måndags då hon fördömde våldet mot de civila.

Vi vet att Turkiet har kritiserats flera gånger för sina inhumana övergrepp. FN:s kommissionärer har krävt en utredning av militärens offensiv och övervåld i Kurdistan. Därför tycker jag att det är viktigt att Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna är överens om att fördöma det som sker.

Vi måste också fortsätta att driva kravet på Turkiet för att lösa kurdfrågan med politiska och fredliga medel. Fredrik Malm nämnde några, och också vi socialdemokrater uppmanar parterna att återgå till fredssamtalen och att fredsprocessen måste återupptas.

För att kurdfrågan ska kunna få en möjlig lösning i framtiden är det viktigt att fortsätta att ställa krav på Turkiet. Jag återkommer till dessa i mitt nästa anförande.

Fru talman! Ärade ledamöter! Först och främst vill jag som alla andra här uttrycka min sympati för och medkänsla med lokalbefolkningen i sydöstra Turkiet. Befolkningen där är hårt drabbad av utegångsförbud och stridigheter, inte minst i staden Cizre som Hans Linde, Amineh Kakabaveh, Désirée Pethrus och Fredrik Malm lyfte fram i sina inlägg. Vi beklagar de många civila dödsoffren. Det är djupt oroande att stridigheterna mellan den turkiska regeringen och PKK intensifieras.

Det upptrappade våldet försvårar inte bara möjligheterna att få till stånd fred och utveckling i Turkiet, utan det riskerar också att ytterligare försämra situationen i hela regionen. Det gäller inte minst möjligheten att få till stånd en politisk lösning på inbördeskriget i Syrien.

Under de gångna månaderna har det rapporterats om flera allvarliga sammandrabbningar med civila dödsoffer som följd. Förra veckan uppmärksammade FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter en händelse i Cizre där till synes obeväpnade människor med vita flaggor sköts till döds av turkiska säkerhetsstyrkor. Det är djup oroande, och det måste upphöra.

Terrorism i alla dess former måste fördömas. Turkiet har förstås rätt att försvara sig, men det måste ske i enlighet med Turkiets internationella förpliktelser och åtaganden. Insatserna måste ske med proportionalitet och med säkerställande av att civila skyddas. Beskjutning av civila är inte acceptabelt och måste i varje enskilt fall utredas och de ansvariga måste ställas till svars. Jag uppmanar Turkiet att bringa klarhet i den här typen av händelser.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen att det enda sättet att få ett slut på våldet och lösa problemen i Turkiet är ju att återuppta fredsprocessen. I höstas tog jag på UD här i Stockholm emot Selahattin Demirtas, ordförande för HDP. Det var ett starkt och väldigt viktigt möte.

Under mötet uttryckte jag djup oro över det upptrappade våldet i landet. Jag uppmanade också HDP att fortsatt stödja freden. Samma budskap ger jag i mina kontakter med min turkiska utrikesministerkollega, senast när vi möttes i december i Bryssel.

Både regeringen och PKK måste lägga ned sina vapen för att bana väg för fredsavtal, och den turkiska regeringen måste initiera förhandlingar. Detta är centralt för Turkiets fortsatta demokratisering och det har också bäring på landets EU-närmande. Det som sker där är avgörande för hela regionens stabilitet. Därför har landets alla politiska aktörer ett stort ansvar för att sluta upp bakom en politik som bryter våldsspiralen och polariseringen.

Å Sveriges vägnar manar jag - och jag vet att EU också gör det i alla sammanhang - till krafttag. Den senaste tidens tilltagande våldsdåd mot politiskt engagerade medborgare, akademiker, journalister och partilokaler upphör.

Inskränkningar i yttrandefriheten och i minoritetsrättigheterna är oacceptabla och inte förenliga med de krav som följer av ett närmande till EU.

Ingen behöver tvivla på Sveriges hållning. Vi står upp för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag har mött uppskattning och respekt för Sveriges tydliga röst både från den turkiska regeringen och från HDP här i Sverige.

När det gäller detta med observatör vill jag bara säga att man gott kan diskutera en sådan sak. Men just nu pågår det en EU-process, och det finns en närvaro som det är viktigt att använda på bästa sätt. Ska man ha internationella observatörer, då krävs det ett samarbete också från Turkiets sida. Men jag tycker att man behöver många verktyg i sin verktygslåda, och jag har ingenting emot att ha detta i verktygslådan.

Fru talman! Tack, Margot Wallström, för ditt engagemang och dina ord! Det är väldigt viktigt att Sverige inte gömmer sig bakom vad EU säger och tycker. Sveriges självständiga utrikespolitik är viktig för att ge röst åt kurderna. Det finns tusentals kurder i Sverige, miljontals runt om i Europa och miljontals i Kurdistan.

Jag läser noga alla kurdiska tidningar och följer tv, och de förväntar sig att Sverige, Margot, har en egen röst. Du är också speciell för kurderna och kvinnorna. Det är de kurdiska kvinnorna som lider. I Kobane och Rojava är det kurdiska kvinnor som med stöd från PKK kämpar mot Daish.

Häromdagen sa Erdogan att man inte kommer att tillåta samma misstag som 2003 i Kurdistan. Vem är Erdogan egentligen? Han frågar USA vem som är deras partner, vi eller kurderna?

Senast i går träffade Irans utrikesminister företrädare för Turkiet. Då sas det att om kurderna får alldeles för mycket makt kommer det att bli oro i regionen. Man ska göra som i Iran, att kurderna ska få sina mänskliga rättigheter. Tyvärr har kurderna blivit en bricka i andra staters cyniska maktspel. Både i Europa och inom de regionala makterna har man spelat dem mot varandra.

Varje dag, varje sekund, trampar dessa regimer på kurdernas mänskliga rättigheter. Därför måste vi för Sveriges del göra väldigt tydligt vad det är för regimer man har att göra med. Erdogan spelar ett maktspel i Turkiet. USA åker dit. Sverige för samtal, liksom EU. Turkiet passar på i ett sådant här läge, när det är kris och flyktingar har vänt sig till Europa.

Det kommer tyvärr inte att bli bättre genom att man ger miljarder av våra gemensamma tillgångar från Sverige och EU till Erdogan. Vad har han gjort hittills? Jo, han har bombat kurderna och stött Daish. Det vet vi. Can Dündar är en av de journalister som har avslöjat det, och han ska få livstids fängelse, som Fredrik berättade. Det är helt absurt.

Det är också helt absurt att 32 unga socialister mördats i staden Suruç, liksom 103 fredliga demonstranter i Ankara. Jihadisterna har inte åtagit sig dåden. Vem var det då som gjorde det, om det inte var statsterrorism av Turkiet? Fortfarande finns det inte någon organisation som har sagt att det är den som har gjort det. Man måste ställa de här frågorna. Vad håller Turkiet på med? Det behövs en stark röst från Margot och Sverige inom EU och FN för att stoppa det här och inte ge Erdogan mer makt, för det som han och Turkiet ägnar sig åt är tyvärr ett maktspel och inte en dialog. Därför uppmanar jag alla partier, USA, Sverige och FN att göra något konkret.

Fru talman! För ett par veckor sedan fick jag på mejlen en lista från HDP över civila dödsoffer sedan i juli. På den listan fanns det då 283 namn. Sedan dess har den växt ytterligare. De flesta av de personer som stod på listan hade skjutits ihjäl av de turkiska säkerhetsstyrkorna. Men det ska också nämnas att 10 personer av de 283 hade dödats av PKK. Det är viktigt att understryka att det finns flera punkter där man med rätta ska kritisera PKK och deras agerande. Men man kan inte använda PKK för att ursäkta Erdogans övergrepp.

Ansvaret för den turkiska regimens övergrepp vilar bara på den turkiska regeringen. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för de övergrepp som de turkiska säkerhetsstyrkorna nu begår. Det är president Erdogan som är ytterst ansvarig för att människor runt om i Turkiet nu fängslas på godtyckliga grunder och på politiska grunder. Det innebär också att det är just på president Erdogan som vi måste ställa kraven om att våldet och de politiska och godtyckliga arresteringarna ska upphöra. Det är det jag skulle önska från Margot Wallström - att man talar klarspråk om president Erdogan och hans regering, för det är som sagt inga osynliga händer som har skapat den här utvecklingen.

Jag skulle vilja nämna några av de personer som stod på listan jag fick över döda civila i Turkiet. Där fanns sjuåringen Baran Çaglı från Cizre. Där fanns den 70-åriga kvinnan Hayriye Hüdaverdi från Silvan. Där fanns den 81-årige Yusuf Aybi från Silopi. Där fanns också den tre månader gamla flickan Miray Ince, som dog efter att den turkiska armén hade beskjutit hennes hem med artilleri. Det är de här människorna, de här spädbarnen, kvinnorna och åldringarna, som den turkiska staten nu kallar för terrorister och hot mot rikets säkerhet. Vi måste se att det är de som drabbas och blir offer för detta våld.

Som tidigare sagts i den här diskussionen blev listan över civila dödsoffer än längre i söndags. Då massakrerades över 60 män, kvinnor och barn i sydöstra Turkiet, det vill säga norra Kurdistan. Det här var inte någon oväntad situation. Amnesty International hade varnat i förväg för att människor stängdes in i källare i de här områdena och inte hade någon möjlighet att fly undan striderna. Det finns nu uppgifter om att Turkiet har använt kemiska vapen i den här attacken. Trots det kvalar denna händelse inte in på dagordningen när EU:s utrikesministrar ska träffas om ett par dagar. Jag måste säga att jag tycker att det är märkligt och sorgligt. När dessa övergrepp har skett och så många människor dödats de senaste dagarna i ett land som aspirerar på att bli medlem i EU kvalar det inte ens in på utrikesrådets dagordning. Jag är förvånad. Jag skulle önska att Sverige drev på för att frågan kom upp och diskuterades där.

Regeringen och Margot Wallström har många gånger upprepat att EU i sitt förhållande till grannskapet ska utgå från en mer-för-mer-princip: Mer demokratiska framsteg ska ge mer samarbete med EU. Men det vi ser i fallet Turkiet är det rakt motsatta: mer för mindre. Trots att utvecklingen konsekvent gått bakåt i Turkiet i flera år beslutade EU i november att fler kapitel ska öppnas i Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU, att EU och Turkiet ska ha två årliga toppmöten och att EU ska bistå Turkiet med 3 miljarder euro, varav de svenska skattebetalarna ska ställa upp med 700 miljoner kronor - samtidigt som de här övergreppen pågår. Gäller inte mer-för-mer-principen Turkiet? Det man skickar är ju en tydlig signal om att man är beredd att blunda för de övergrepp som begås i Turkiet, om att det för EU:s ledning finns andra intressen som är viktigare än att slå vakt om de mänskliga rättigheterna och de civilas situation i Turkiet.

Fru talman! Jag tackar ännu en gång utrikesministern för svaret.

Det är bra om utrikesministern försöker trycka på för att i alla fall få in oberoende observatörer, framför allt där utegångsförbud gäller, för att på något sätt försöka få till stånd en förändring. Kanske vet ingen exakt hur det ska gå till, men jag tror att vi på olika sätt på allvar måste försöka se till att det blir en förändring, för den situation som nu råder i de kurdiska områdena är totalt ohållbar.

Som sagt är det inte så att detta bara hotar kurder och de kurdiskdominerade områdena, utan det hotar hela Turkiet. Det hotar syriska flyktingar som behöver komma till trygga områden, och det hotar också Europas säkerhet. Det här är alltså oerhört viktigt. Jag vill verkligen betona ytterligare att EU måste driva på för att man ska återuppta fredsförhandlingarna mellan PKK och Turkiet och även driva på när det gäller utvecklingen för mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag skulle vilja använda lite av tiden i mitt andra inlägg till något som även Hans Linde var inne på: stödet till Turkiet samt toppmötet mellan EU och Turkiet som ägde rum för inte så länge sedan. Vi har sagt att vi ska skicka 3 miljarder euro till Turkiet för att de ska ta sig an flyktingsituationen, varav 700 miljoner kronor tydligen ska komma från Sverige. Man ska också snabba på EU-anslutningen. Medierna säger att Turkiet har haft 8 miljarder dollar i flyktingkostnader. Det är ungefär 300 000 flyktingar som finns i olika läger som Turkiet har hand om och bekostar. Men de andra som finns ute i samhället, över 1 ½ miljon människor, får vad jag förstår inget ekonomiskt stöd utan får klara sig själva.

Turkiet har haft flyktingkostnader på ungefär 67 miljarder kronor hittills. För Sveriges del beräknar Migrationsverket att kostnaden i år kommer att vara 60 miljarder, och då har jag inte räknat in alla kostnader för kommunerna - kostnaderna för skola och alla andra omkostnader. Turkiet har 80 miljoner invånare, och Sverige har 10 miljoner invånare. Deras kostnader är i förhållande till de svenska kostnaderna nästan ingenting, känner man då. Vad är det vi egentligen skickar in pengar till när vi skickar dem till Turkiet? Sker det av välvilja? Vad anser utrikesministern att vi ska få för de här pengarna? Om det är så att vi skickar pengar dit och de inte kommer flyktingar till del direkt är det allvarligt. Om vi inte kommer att se en demokratiseringsprocess i Turkiet utan det eskalerar och går i helt fel riktning har vi inte heller uppnått någonting. Men 700 miljoner kronor från svenska skattebetalare ska gå till Turkiet, som vi inte kan lita på just nu.

Vi måste få garantier, menar jag, från Turkiet. Om det är så att Sverige ska skicka 700 miljoner av skattebetalarnas pengar ska de också lova demokratisering. Ett stopp på de här krigshandlingarna måste komma till stånd direkt.

Jag skulle vilja att utrikesministern utvecklar hur hon och EU avser att driva på i den frågan.

Fru talman! Det har sagts mycket klokt, tycker jag, i den här debatten. Det verkar som att vi är ganska överens. Men det som är kärnan i den kritik som i alla fall jag har gentemot regeringen och i vidare mening gentemot Europeiska unionen - det är det som det handlar om - är att man återigen riskerar att gå in i en relation med en auktoritär stat som enbart är någon sorts köpslående för att den staten ska hålla flyktingar i schack och så vidare. Det är den typen av relation man hade med Libyen under Gaddafi. Då sa man: Vi köper in olja i utbyte mot att du inte låter dina medborgare ta sig över Medelhavet till oss. Så var det i grund och botten.

De som tidigare kallades för moderate arab states är alla de arabstater som fick uppror för några år sedan. Det var liksom mot hela det här arrangemanget, där västvärlden inte fokuserar på mänskliga rättigheter och demokrati utan bara går in i någon sorts relation som bygger på kallhamrade cyniska särintressen eller nationella intressen men som inte har några inslag och påtryckningar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är väldigt bekymmersamt att man återigen riskerar att gå i den fällan. Ett problem med detta är att Turkiet i dag i sig är en källa till instabilitet i regionen, inte till stabilitet. Turkiets Syrienpolitik och systematiska stöd till extremistiska jihadistiska rebeller i Syrien har bidragit till att driva människor på flykt. Turkiets ointresse av att en del av de flyktingar som finns där kan integreras i Turkiet och det svaga stödet till flyktingar innebär också att människor flyr. Och belägringarna av städerna i sydöstra delarna av Kurdistan bidrar till detta.

Fru talman! Den kurdiska frågan är det största hindret för en demokratisering i Turkiet i dag. Landet har en rad andra problem, men den kurdiska frågan är så att säga kärnan i problematiken.

För att frågan ska lösas krävs det en attitydförändring i Ankara. Faktum är att den turkiska politiken gentemot kurderna kan sammanfattas ganska enkelt. På 80-talet sa Turkiet: Det finns inga kurder. Nähä, vilka är de? Det är bergsturkar, sa man då. Sedan gick det lite tid, och då erkände Ankara: Jo, kurderna finns. Kurderna existerar, men det finns ingenting som heter det kurdiska språket - det finns inte. Nähä, vad är det? Det är en dialekt i turkiskan. Det sa man då, fast det är två helt olika språkgrupper. Sedan sa man: Jo, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar också. Men det finns ingenting som heter Kurdistan. Nähä, vad är det? Ja, det är våra sydöstra provinser, vårt sydöstra problem, sa man. Sedan gick det lite mer tid. För fyra fem år sedan sa man: Ja, kurderna existerar. Det kurdiska språket existerar. Kurdistan existerar också men inte i Turkiet, bara i Irak.

Där står man nu i Turkiet. Den defensiva attityden från den turkiska statsmakten bygger i grund och botten på att man upplever att man inte kan hantera den kurdiska frågan när kurderna blir större och vill ha autonomi och blir mer intressanta för västvärlden och så vidare. Det är det attitydskiftet som inte har kommit till stånd i Turkiet. Hade det kommit till stånd hade man inte attackerat de här städerna med tanks och dödat de här ungdomarna.

Fru talman! När det gäller kurdfrågan tror jag att man ska diskutera både kortsiktigt och långsiktigt. Det kortsiktiga har vi berört ganska tydligt. Man måste upphöra med belägringen av de här städerna, och det militaristiska synsättet måste på något sätt upphöra. Men jag tror också att man måste kunna diskutera frågan utifrån ett långsiktigt perspektiv.

Framför allt handlar det om att Turkiet måste upphöra med sin förnekelsepolitik. Det går inte längre att förneka det kurdiska folkets identitet, existens och rätt till självbestämmande. Rätten till självbestämmande är en allmänt accepterad rättighet. Respekten för olika folkgruppers kulturella integritet är en nyckel när det gäller att leva i fred och samförstånd i Turkiet.

Rätten till självbestämmande beskrivs av FN som den mest centrala av alla mänskliga rättigheter. Det är en förutsättning för förverkligande av övriga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Sedan handlar det om att fredsförhandlingarna, som också utrikesministern varit inne på, mellan staten och PKK måste återupptas. Det har vi socialdemokrater påpekat gång på gång när vi har varit i Turkiet och besökt vårt systerparti HDP men också representanter för den turkiska regeringen, AKP. Fredsförhandlingarna måste återupptas.

Svar på interpellationer

Staten måste också garantera det kurdiska folkets mänskliga fri- och rättigheter. De militära aktioner som nu bedrivs måste stoppas. Samtidigt måste man se till att PKK lägger ned sina vapen och kan inleda fredsförhandlingar. Landet måste intensifiera sitt arbete med en ny konstitution, en inkluderande konstitution, där respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna finns. Journalister som fängslats måste släppas. Tidningar har stängts - man måste sluta med det. Det handlar om sociala medier med mera. Arbetet när det gäller rätten till yttrandefrihet måste fortsätta.

(forts. § 7)

Herr talman och ärade ledamöter! Som svar på frågor som har kommit upp i debatten hittills vill jag bara säga att jag nog tror att frågan om vad som händer i Turkiet kommer att diskuteras på nästa möte med utrikesministrarna. Även om det formellt inte finns på dagordningen som en specifik punkt är det klart att detta är i allas våra tankar just nu. Vi följer det som händer mycket noga och med stor oro. Man kan nog alltså utgå ifrån att det kommer att diskuteras även om det sker informellt.

Svar på interpellationer

Désirée Pethrus frågade om detta med internationella valobservatörer, och jag ska försöka svara på det om hon kan rikta uppmärksamheten hitåt. Bara för att förklara tycker jag som sagt att man ska ha en bred verktygslåda diplomatiskt och att detta gott och väl kan finnas i den verktygslådan. Jag är dock inte säker på att vi får framgång med ett sådant förslag i dagsläget, för återigen: Vi försöker få till stånd en procedur och en process med Turkiet. Vi försöker få ett samtal och en dialog som kan bli konstruktiv och där vi kan föra fram frågorna.

Jag menar att vi kan ha med oss detta, men jag är långt ifrån säker på att vi skulle nå framgång med ett sådant förslag i dagsläget. Det kräver nämligen att båda parter samarbetar kring det. Som du hör, Désirée Pethrus, har jag dock en positiv inställning till alla förslag som kan bidra till att göra oss bättre rustade för att följa utvecklingen noga och se till att det går i rätt riktning.

Sedan vill jag ställa en fråga. Vad är alternativet till samtal? Vi måste förstås fortsätta våra ansträngningar. Via EU-närmandet och via de kanaler vi kan ha i ett FN-spår eller i bilaterala spår måste vi fortsätta dialogen. Vi måste fortsätta trycka på för just de saker Hans Linde och andra har räknat upp för att se till att det vi upplevde som en framgång och som demokratiska framsteg under det tidiga 2000-talet inte nu plötsligt avbryts och går i andra riktningen. Vi har sett alldeles för många tecken på att det är det som sker, och vi har sett alltför många frågor som vi måste protestera mot och kräva ska upphöra.

Vi kräver förstås att Turkiet och PKK upphör med våldshandlingar, för det är enda chansen att faktiskt få till stånd en fredsprocess igen. Jag hör inte att någon säger att vi ska avbryta alla våra kontakter med Turkiet, men vi måste balansera den svåra situation vi har nu i att både ställa tydliga krav och hitta ett samarbete som gör att vi faktiskt kan flytta fram positionerna för EU på de viktiga områdena. Det fasansfulla våld vi har sett på sistone och angreppen på civilbefolkningen, som redan lider svårt, måste upphöra.

Vi behöver Turkiet i samtal kring hur vi ska hantera de största utmaningarna i EU:s närområde. Det gäller inte minst flyktingsituationen och krisen i Syrien. Jag har själv samtalat med Turkiets utrikesminister om bland annat oljepipelines, som är otroligt viktiga när det gäller att angripa Daish. Den typen av kontakter måste vi förstås upprätthålla, och vi måste balansera dem med att även vara tydliga med vad vi kräver i form av reformer.

Herr talman! Det är väldigt viktigt, vilket vi också verkligen har understrukit, med samtal. Problemet är att den ena parten är terrorstämplad och att den andra parten är staten Turkiet, som själv begår brott. Därför behöver den andra parten också komma till samtalen. Det är inte heller bara EU som ska genomföra samtalen, utan jag hoppas att även Margot själv och Sverige tar initiativ.

Därför är min fråga fortfarande: Vill Sverige och utrikesministern göra något i EU för att lyfta stämpeln? Beslutet är nämligen förlegat. Det togs för ett tag sedan, och det har varit en stämpling av bara den ena sidan. Den andra sidan begår brott mot mänskliga rättigheter. Det har vi hört FN:s sändebud för mänskliga rättigheter säga i januari, och det har vi sett. Vi ser och hör det varje dag.

Det går inte att ha ett fredssamtal med bara en sida. Vi måste ha med bägge sidorna, och den andra sidan är terrorstämplad. Jag kommer att upprepa att varken EU eller något annat land kommer att förhandla med en part som är terrorstämplad, som PKK. Därför är detta en grundläggande förutsättning för att en fredlig lösning på kurdernas fråga skapas. Det ska helt enkelt vara jämbördigt. Självklart ska båda sidor som har begått brott stå för det och bestraffas. Det tycker jag att PKK har gjort. Ledaren sitter i fängelse på 15 år, och organisationen har varit upplöst i många år.

Det är dags. Detta är den enda förutsättningen för folket i Kurdistan.

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för den här debatten, som jag är helt övertygad om kommer att fortsätta i olika former. Det är ju knappast så att vi ser så många ljusningar eller tecken på att utvecklingen i Turkiet skulle vända.

Jag vill också tacka utrikesministern för flera av de uttalanden som har gjorts, även om jag nog hade önskat att de var lite skarpare på flera områden. Samtidigt kan jag efter att ha suttit i riksdagen ett tag - jag är inne på min tredje mandatperiod - se att vi inte riktigt såg den typen av uttalanden vi har hört från Margot Wallström under de åtta, mycket långa, åren med Carl Bildt som utrikesminister.

Jag tycker att det är viktigt att vi har samtal och en öppen dialog med Turkiet och dess regering. Men frågan är också vad det är för budskap vi vill skicka. Vad är det för budskap från EU man upplever i Turkiet i dag, i den turkiska regeringen och bland människor runt om i Turkiet?

Tyvärr tror inte jag att det budskap man upplever i Turkiet är att EU konsekvent står upp för de mänskliga rättigheterna och demokratin. Jag tror att det budskap man snarare känner i dag är att EU är berett att kompromissa om de mänskliga rättigheterna så länge Turkiet stoppar flyktingar för att ta sig över Medelhavet. Jag tror att man både i Ankara och bland vanliga människor runt om i Turkiet upplever att EU är berett att blunda för en del av de övergrepp som nu begås så länge Turkiet håller sina flygbaser öppna för västs stridsflygplan.

Under pausen i den här interpellationsdebatten såg jag att det kom ett brev från HDP, det parti Margot Wallström beskrivit som ett systerparti till Socialdemokraterna, där man tydligt uttrycker en väldigt stark oro för att EU nu börjar kompromissa om mänskliga rättigheter och demokrati. Det blir en bricka bland många andra i ett större förhandlingsspel. Demokrati och mänskliga rättigheter är en bricka, och flyktingar och kriget mot Daish blir en annan bricka.

Jag tycker att det är oerhört oroväckande, och jag hoppas att vi kan få en tydligare och konsekventare politik när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet. Då kommer det att bli problematiskt att skicka 700 miljoner kronor, utan några villkor, till Turkiet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte var tillräckligt uppmärksam när jag fick svar av utrikesministern. Jag stod och pratade med en annan minister om nästa interpellation. Det var inte bra.

Jag skulle vilja lyfta fram två saker. Det ena är medlen och resurserna som man vill ha från Turkiets sida. Jag såg just på Twitter och Voice of America att Erdogan har sagt att om han inte får de här pengarna kommer han att utvisa alla flyktingar till Europa. Bara det säger ju en hel del om problematiken med Turkiet. Men oavsett om det nu är 700 miljoner som ska gå från svenska skattebetalare eller 3 miljarder som ska gå från EU till Turkiet måste det finnas någon typ av det vi inom biståndet brukar tala om som konditionalitet, det vill säga att det måste finnas tydliga krav. Det måste lyftas fram mer, tycker jag, både av EU och av utrikesministern.

Det andra är att erbjuda Turkiet pengarna och säga: Vi förutsätter att fredssamtal återupptas mellan den turkiska regeringen och PKK. Från Kristdemokraternas sida har vi inte föreslagit att man ska ta bort stämplingen av PKK. Däremot tror vi att det är viktigt att det samtal som tidigare fördes kan fortsätta, och det ska vi bidra till.

Här skulle man, som jag har skrivit i min interpellation, kunna använda Folke Bernadotte-akademin. De har jobbat en hel del med den här typen av dialog. Jag har kontrollerat med dem; de har inte fått någon sådan förfrågan. Kanske skulle man kunna erbjuda den möjligheten.

Det var bara två inspel. Det ena var konditionaliteten, och det andra var vad Sverige kan bidra med för att öka tempot i fredssamtalen.

Herr talman! Tack, alla ledamöter, för en viktig och bra debatt!

Jag vill bara säga något kort om detta med listningen av PKK. Sverige följer EU:s lagstiftning på det här området och är ett av de länder i EU som mest av allt driver en rättsäkerhetslinje. Vi tycker att listningsgrunderna ska vara tydliga och gå att belägga, att man ska följa EU-domstolens bedömningar i liknande fall, att listade ska informeras om grunderna och kunna klaga hos EU-tribunalen samt att EU så snart som möjligt ska ta bort listningar om en domstol har funnit dem felaktiga eller om listningsgrunderna inte längre anses vara uppfyllda. Vi tycker alltså att det vi har att hålla oss till är tydliga kriterier och att det ska vara rättssäkert - bara så att Amineh Kakabaveh vet hur vi ser på den saken.

Jag tror inte heller, ärade ledamöter, att ni ska underskatta EU totalt när det gäller de här samtalen. Det är klart att man gärna skulle vilja göra allting villkorat och säga: Gör ni inte si eller så blir det absolut inga pengar! Risken finns att man låser en hel förhandling på det sättet och inte kommer någonvart.

Vi har vana av att ha just den här typen av samtal, också med regimer som kan vara ganska svåra att komma till tals med. Det är förstås viktigt hur vi driver det här.

Nu är det en procedur som har satts igång. Det är en dialog, ett samtal, ett samarbete som har startats. Jag menar att EU faktiskt tydligt för fram åsikterna om rättssäkerhet, yttrandefrihet och allt det som är våra grundläggande värderingar. Det ska vi fortsätta att göra. Men det handlar om att balansera de här intressena och upprätthålla dialogen för att kunna trycka på och driva utvecklingen i rätt riktning. Det är viktigt för Turkiets framtid.

Överläggningen var härmed avslutad.