Inbördeskriget i Syrien

den 15 mars

Interpellation

2012/13:335 Inbördeskriget i Syrien

av Amineh Kakabaveh (V)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

När denna interpellation skrivs är det två år sedan inbördeskriget i Syrien inleddes. Den 15 mars 2011 utbröt demonstrationer i Damaskus och senare i en rad andra städer i Syrien. De riktade sig mot Baathregimen och diktatorn Bashar al-Asad. Demonstrationerna som var fredliga möttes av regimen med stor brutalitet. Regimens uppträdande urartade snabbt till excesser i våld mot en obeväpnad befolkning. Efter cirka sex sju månader började oppositionella krafter göra väpnat motstånd och skapade snart egna styrkor, vilka dock när det gäller vapen och krigsmaterial var regimen underlägsna. I dag är inbördeskriget sedan länge ett faktum och den humanitära situationen fasansfull.

Regimen i Damaskus har från början och sedan kontinuerligt attackerat och förstört sjukhus. Enligt syriska myndigheter har 57 procent av landets sjukhus skadats och 36 procent är satta helt ur funktion. Sjukhusen utgör strategiska mål i krigföringen. I de områden som i dag behärskas av oppositionen finns Fria Syriska Arméns (FSA) sjukhus eller sjukhus som stöder revolutionen. Som sådana blir de mål för regimens bombflyg.

Krigsförbrytelser begås på båda sidor i kriget. Merparten av dessa brott står dock regimen för. Med sin överlägsenhet i militär utrustning av alla de slag terroriserar man befolkningen genom att urskillningslöst bomba bostadsområden, tortera och mörda oskyldiga civila människor som man betraktar som regimmotståndare. Omfattande övergrepp utförs mot kvinnor och barn. De våldtas och mördas. Att skända och mörda fiendens kvinnor är en krigsförbrytelse som utförs i syfte att kränka och demoralisera motståndaren. Det förekommer inte minst i inbördeskrig.

Regimen attackerar urskillningslöst civilbefolkningen i byarna med flyg. Man riktar sina raketattacker mot marknader och livsmedelsköer. Civilbefolkningen skadas, dödas eller traumatiseras. Förhållandena blir olidliga i och med att produktion och transporter inte fungerar. Människor saknar bränsle, elektricitet och mat. Telefonlinjer och andra kommunikationer fungerar inte längre. I landet finns i dag 2,5 miljoner internflyktingar, och strömmen av flyktingar till grannländerna Turkiet, Irak, Jordanien och Libanon ökar och uppgår i dag till över en miljon. Under den senaste månaden har 7 000 människor varje dag flytt ut ur Syrien till grannländerna. Inget tyder på att flyktingströmmen ut ur Syrien avtar.

I Jordanien lever flyktingarna i hastigt upprättade tältläger, som ger ringa skydd mot vinterkylan, och hygienen är mycket bristfällig. Det råder brist på praktiskt taget allt – mat, vatten, mediciner och tak över huvudet. Var fjärde flykting i Libanon får inte någon hjälp alls, medan 50 procent av flyktingarna i landet får visst stöd, men otillräckligt för att täcka flyktingfamiljernas behov. Hjälporganisationer rapporterar att grannländerna, trots stora ansträngningar, inte längre förmår att på ett rimligt sätt ta emot den stora flyktingströmmen.

Förutom kriget och de fientligheter som pågår är det svårt för hjälporganisationerna att nå de nödställda. Det föreligger allvarliga hinder för humanitära organisationer att verka inne i landet och ge de som flytt landet det humanitära stöd de behöver. Resurser finns men flaskhalsar hindrar att de kommer till användning. Sverige har en lång historia när det gäller humanitära insatser i olika delar av världen. Sverige åtnjuter, som jag uppfattar det, också ett högt anseende internationellt när det gäller humanitärt stöd till nödlidande i konflikter.

Enligt FN har inte bara parterna i konflikten utan också ett enskilt land som Sverige, som statspart till Genèvekonventionerna, en skyldighet att säkerställa respekt för den humanitära rätten (se GK I-IV art. 1). Detta innebär att regeringen ska göra vad den kan för att tillförsäkra att parterna i den väpnade konflikten i Syrien respekterar reglerna.

Med utgångspunkt från ovanstående och med tanke på den oerhört allvarliga situationen i Syrien vill jag fråga utrikesminister Carl Bildt:

Vilken linje avser utrikesministern att driva inom EU när det gäller att få ett slut på inbördeskriget i Syrien?

Vad avser utrikesministern att göra inom EU för att de som i det syriska inbördeskriget begår krigsförbrytelser ställs inför rätta i Internationella brottmålsdomstolen i Haag?

På vilket sätt avser utrikesministern att i internationella sammanhang verka för att undanröja de allvarliga hinder som finns för att humanitära insatser ska nå fram till flyktingar i Syriens grannländer och till nödlidande i Syrien?