Politiska fångar i Iran

Herr talman och ärade ledamöter! Amineh Kakabaveh har frågat mig om jag avser att verka för att regeringen offentligt ska protestera mot den iranska regimens förföljelser och fängslanden av fackliga aktivister och kräva frigivande av alla fackliga och politiska fångar. Vidare undrar Amineh Kakabaveh om jag avser att verka för att regeringen ska framföra till den iranska regimen att fortsatta förföljelser och fängslanden som bryter mot ILO:s stadga kommer att få konsekvenser för de handels- och investeringsavtal som slutits mellan Sverige och Iran.

Svar på interpellationer

Situationen för mänskliga rättigheter i Iran är mycket allvarlig, inklusive vad gäller fackliga rättigheter. Den behandling som fackliga företrädare utsätts för, och som Amineh Kakabaveh ger exempel på, är alarmerande. Detta är något vi tydligt påpekar i de rapporter om mänskliga rättigheter som uppdaterades i april i år. Regeringen tar tydligt avstånd från brott mot de mänskliga rättigheterna.

Frågor om mänskliga rättigheter har en central plats i våra relationer med Iran och tas alltid upp i våra politiska möten med iranska företrädare. Vi är pådrivande inom FN och EU, inklusive genom att stödja FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Iran, Asma Jahangir. Jag träffade själv Asma Jahangir i somras, när hon besökte Sverige för att diskutera sitt uppdrag och den fortsatt allvarliga situationen för mänskliga rättigheter i Iran.

Regeringen kommer även fortsättningsvis att driva frågan om mänskliga rättigheter med Iran, såväl bilateralt som multilateralt. Det engagemanget avspeglas i de överenskommelser vi ingår med Iran. I det gemensamma uttalande om politiska konsultationer som Irans utrikesminister Javad Zarif och jag undertecknade i juni 2016 finns mänskliga rättigheter med som en särskild del. Under statsministerns besök i Iran i februari i år undertecknades ett samförståndsavtal om samarbete för att stärka kvinnors arbetskraftsdeltagande och entreprenörskap. Avtalet bildar en grund för fortsatt utbyte med Iran på det här området.

Fackliga rättigheter har en särskild plats i vårt arbete. Därför ingick en senior representant för IF Metall i statsministerns delegation. Frågan om fackliga rättigheter, inklusive enskilda fall, togs också upp under besöket, inklusive med president Hassan Rohani.

Regeringen stöder det viktiga arbete som civilsamhället, inklusive fackliga organisationer, gör för att uppmärksamma kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran. Vi har en aktiv dialog med fackförbund och andra civilsamhällesorganisationer och inhämtar deras synpunkter i förhållande till Iran. Inför resan till Iran hade statsministern därför ett möte med representanter från bland annat Amnesty International och Human Rights Watch om situationen för mänskliga rättigheter i landet.

Regeringen kommer att fortsätta med dessa viktiga dialoger. Vi kommer även fortsatt att uppmärksamma Iran på brott mot de mänskliga rättigheterna, ta nödvändiga bilaterala och multilaterala kontakter samt verka för att stärka kvinnors situation i landet. Det är för regeringen avgörande att alla våra kontakter med Iran bär med sig ett budskap om de mänskliga rättigheterna.

Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationen som jag skrivit handlar såklart om de fackliga aktivisterna, till exempel Reza Shahabi som efter fem års tid i fängelse helt plötsligt dömts till ytterligare ett års fängelse. Han och många andra har flyttats från Evin-fängelset till Rajai Shahr-fängelset utan medicin och rent vatten och utan att veta varför. I går bröt han efter 50 dagar sin hungerstrejk på grund av den internationella pressen på att han ska friges. Jag hoppas att Sverige och utrikesministern i multilaterala avtal med Iran och andra länder trycker på vikten av arbetares fackliga rättigheter. De har rätt att få lön och att organisera sig, men det är ett problem i Iran.

Svaret är bra skrivet, men jag tror inte att utrikesministern ens själv tror på det man säger här i kammaren. Den kritiska dialogen har förts i över 30 år nu, men den har varit verkningslös. Iran lyssnar i rummet där man sitter och gör sedan precis som de vill. De gör inte det som Sverige säger. De har helt enkelt andra ambitioner i en islamisk kapitalistisk diktatur där könsapartheid, förtryck av kurder, minoriteter och arbetare gäller. Alla demokratiskt sinnade som höjer sin röst fängslas och avrättas i lyftkranar. Särskilt många kurder har avrättats.

Ahmed Shaheed, som vi bjöd in till Sveriges riksdag, har skrivit en tusen sidor lång rapport om kränkningar av mänskliga rättigheter. Men det har inte skett någonting. Utrikesministern har nämnt Rohani, men Rohani och hela Irans system är i händerna på väktarrådet. Det är Ali Khamenei som fattar beslut och inte några andra. De är bara ett alibi för systemet.

Det är bra med dialog. Det är bra också med handel så länge det gynnar mänskliga rättigheter och påverkar. Det är bra med avtal när det gäller kvinnor, men det är inte entreprenörskap eller företagsamhet som är problemet. Problemet i Iran är att lagarna diskriminerar halva befolkningen. Lagarna tillåter inte kvinnor, även om de har pengar, att omfattas av samma rättigheter som män. De enda verktygen är inte affärer och pengar. Verktygen borde helt enkelt vara den politiska pressen för kvinnors, arbetares och allas rätt till frihet.

Utrikesministern nämner inte forskaren Ahmadreza Djalali, som har svenskt uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Han och hans fru Vida med två barn kämpar för hans frigivning. De vädjar till oss ledamöter och hela svenska folket om stöd. Jag hoppas att utrikesministern nämner hur det går med det arbetet.

Herr talman! Det är inget tvivel om att MR-situationen i Iran är mycket allvarlig. Vi delar förstås också Amineh Kakabavehs otålighet. Vi tycker att det tar alldeles för lång tid att registrera framsteg, för minoriteter, oppositionella och fackliga företrädare är hårt utsatta.

Regeringen har varit tydlig i de här frågorna. Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Iran, som vi publicerade i april i år, beskriver utförligt de allvarliga brister vi ser. Och i vår dialog med Iran påtalar vi alltid dessa brister. Jag har många gånger här i kammaren också redogjort för vårt arbete. För att vi ska kunna ta upp de här bristerna måste vi ha en dialog.

Regeringens utgångspunkt är att det är genom utbyte och engagemang i kombination med tydliga och skarpa budskap som vi kan bidra till en positiv utveckling. Att det till slut också kan ske framsteg visar till exempel nyheten vi hörde i förrgår om att kvinnor i Saudiarabien äntligen tillåts köra bil.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ska föra en dialog också med länder som vi inte i alla avseenden är överens med. Det är mot den bakgrunden som engagemanget med Iran ska ses.

När det gäller handels- och investeringsavtal, som Amineh Kakabaveh också frågade om, är det viktigt att understryka att Sverige inte sluter några egna handelsavtal, utan det sker på EU-nivå å medlemsstaternas vägnar.

Det finns inget handelsavtal mellan EU och Iran. Amineh Kakabaveh kanske syftar på de överenskommelser som undertecknades under statsministerns besök i februari. Det gäller samarbetsavtal på specifika områden. De uttrycker en ambition att utöka samarbetet mellan svenska och iranska myndigheter vad gäller transport, teknik och innovation, it, högre utbildning och forskning. Det handlar också om att öka kvinnors inflytande. Dessa samarbetsavtal ska nu följas upp och implementeras av de parter som ansvarar för respektive område.

När det gäller samarbetsavtalet om kvinnors inflytande är det Svenska institutet som är främst berörd myndighet. Det är positivt att vi har kunnat underteckna ett sådant här dokument trots att vi står väldigt långt ifrån Iran i denna fråga. Det visar på att vi också kan uppnå resultat genom att framföra våra principiella utgångspunkter i dialog.

Självklart gäller samma principer när dessa avtal ska implementeras. Regeringens politik, inklusive mänskliga rättigheter, ingår i alla frågor och ska också genomsyra denna typ av specifika avtal. Det uttrycks i det gemensamma uttalande som utrikesminister Zarif och jag undertecknade. Det beskriver den mer övergripande relationen mellan Sverige och Iran, och där ingår mänskliga rättigheter som en särskild fråga i linje med regeringens prioriteringar.

Jag är den första att säga att jag delar otåligheten över den situation som vi fortfarande ser. Vi vill förstås att det ska gå mycket fortare och kunna registrera framsteg, särskilt på området försvar för mänskliga rättigheter.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern. Så fort Iran gick med på USA:s och FN:s krav vad gäller kärnvapentekniken stod plötsligt alla EU-länder och deras utrikesministrar i kö för att göra affärer i Iran.

Samarbetsavtalen med Iran är både omfattande och viktiga. Jag har inget emot att man har samarbetsavtal eller handel med ett annat land så länge det gynnar befolkningen och påverkar demokratiutvecklingen. Vi talar om forskningssamarbete med Iran, men forskaren Ahmadreza Djalali sitter sedan snart 18 månader i fängelse för att han är katastrofforskare från Sverige.

Iran struntar totalt i vad Sverige och EU säger. Det är bara illusioner att ha förväntningar på den islamiska fundamentalistregimen. De kommer inte att göra vad vi vill. De vill befästa sin egen makt och få fler möjligheter att förtrycka sitt eget folk. Det är repressalier mot oliktänkande, kurder, kvinnor, icke-muslimer och andra minoriteter. Det finns intolerans, och folk sätts i fängelse.

Iran har skrivit under ILO:s konventioner men straffar arbetare med piskrapp, bland annat 17 gruvarbetare för att de krävde sina rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En aktivist, Mahmoud Beheshi, har fått fängelse i 14 år och en annan, Esmail Abdi, i 6 år för att de har kämpat för att barn ska ha rätt till lärare och lärare ska ha rätt till lön.

Så är det tyvärr i Iran, som vi har illusioner om. Jag har inte det, men jag tror att många har det.

För många år sedan sa dåvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallén uttryckligen att en dialog med Iran är verkningslös. Hon medgav det. Vi är i samma läge nu.

Jag håller med Margot om att det är viktigt med framsteg för kvinnor i till exempel Saudiarabien. Men vem gjorde Saudiarabien till en maktfaktor? Jo, FN. Man ger Saudiarabien möjligheten att vara ordförande för frågor om mänskliga rättigheter. De får makt på olika sätt, men vi borde markera mycket hårdare mot ett land där apartheid gäller.

Det spelar ingen roll om det är Iran, Saudiarabien eller Turkiet. Vi måste vara ännu tydligare. Jag tror att du, Margot, tror på denna kamp, och jag hoppas att du kommer att göra mer och politiskt markera ännu mer mot dessa förtryckarregimer.

Herr talman! Vad är alternativet? Vi ser ju vad en långvarig isolering av Iran bidrar till. Det gynnar de konservativa grupperna i det iranska samhället, för de skyddar sin makt och framställer omvärlden som fientlig, vilket gör situationen ännu värre.

Andra krafter i det iranska samhället välkomnar ett ökat internationellt utbyte, och de ser att de får stöd av omvärlden.

Även om vi är otåliga och tycker att det går för sakta är det genom att öppna upp man på sikt förändrar ett samhälle, inte genom att isolera. Det skulle bara ge de ultrakonservativa krafterna mer styrka och makt. Det bidrar inte till att öppna upp samhället.

Det stämmer, som Amineh Kakabaveh säger, att möjligheten till facklig organisering är ytterst bristfällig. Oberoende fackföreningar är inte tillåtna, och många fackliga och arbetsrättsliga aktivister sitter fortfarande fängslade.

Vi tar upp detta i möten, till exempel i de statsministern hade och i de samtal som handelsministern hade med fackministrar inom industri och handel.

Representanten för IF Metall ingick som sagt i delegationen och deltog i rundabordssamtal om kvinnligt deltagande och inflytande. Det är så man får nya intryck, influenser och exempel. Att IF Metall deltog var en konkret markör för vilken central roll Sverige anser att oberoende fackförbund har.

Vi tror att man bara kan påverka utvecklingen meningsfullt genom engagemang, och handelsfrågorna kommer att bli viktigare när de internationella sanktionerna till stor del lyfts. Handel och internationellt utbyte generellt menar vi bidrar till en positiv utveckling i världen.

Det gäller också Iran. Ökad exponering av det iranska samhället för omvärlden bidrar till ökad öppenhet. Många svenska företag är framträdande i fråga om corporate social responsibility, alltså hållbarhet och goda relationer mellan ledning och anställda. De blir exempel, och en ökad närvaro av Sverige och svensk industri skapar relationer och möjligheter att sprida svenska värderingar i dessa frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen utgår från att svenska företag uppträder som goda arbetsgivare som bidrar till det lokala samhället i enlighet med den handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter som vi har.

Genom EU och bilateralt tar vi återkommande upp enskilda fall av brott mot mänskliga rättigheter. Genom vår ambassad i Teheran deltar vi också i gemensamma EU-demarscher till det iranska utrikesdepartementet och rättsväsendet.

Det är också så vi reagerar när vi har enskilda ärenden. Bland de enskilda fall som vi och EU betraktar som särskilt angelägna återfinns personer som dömts till döden. Vi har också på detta sätt tagit upp flera fall med fackliga företrädare som har fängslats för sina aktiviteter. Här väljer vi alltid det som vi bedömer bäst gynnar frågan och det enskilda fallet.

Herr talman! Tack, utrikesministern!

Jag instämmer i att isolering av ett land inte gynnar landets befolkning. Detta vet vi, och det styrks i många avseenden av att den iranska regimen inrikes skyller på utlandet när det egna folket hamnar i fattigdom och misär.

Det iranska folket, särskilt i de kurdiska delarna, lever redan i fattigdom. För en vecka sedan besköts till exempel många arbetare, som kallas "kolber" på persiska och kurdiska. De har inte något annat jobb än att på sina egna axlar bära mat och kläder som de säljer vid gränsen mellan Iran och Irak. Dem sköt man på.

Vi menar att handel inte gynnar de allra fattigaste och utsatta områdena. Man säger hela tiden att handel ger ökat välstånd och demokrati. Ja, delvis i många länder, men inte i dessa diktaturländer där det inte alltid är brist på resurser utan brist på demokrati. Det iranska och kurdiska folket i fem städer gick ut för en och en halv vecka sedan och protesterade mot avrättningarna. Iranska kvinnor kämpar mot tvångsslöja och apartheid. Arbetarna kämpar för sina rättigheter trots 6 eller 14 års fängelse.

Jag hoppas att Sverige och utrikesministern driver att det borde finnas en strikt uppförandekod som gäller för företag, avtal eller samarbete med Iran och andra diktaturer. Vi måste se till att detta finns.

Herr talman och Amineh Kakabaveh! Jag håller med om mycket av det du säger, men jag tror dessvärre att isolering skulle svika alla som utgör oppositionen och som kämpar för sina rättigheter. Jag tror att det värsta som kan hända är om vi säger att vi inte ska något med landet att göra.

Det finns ett engagemang - ett kritiskt engagemang - till exempel den kärntekniska överenskommelsen. Den innebär att vi reducerar ett direkt hot från att kärnvapen skulle utvecklas och att vi erbjuder möjligheter: Man lyfter vissa sanktioner, man kan handla med landet, man öppnar upp och man får till stånd dialog och kontakt, men man behåller sanktionerna mot personer som kränker mänskliga rättigheter. Detta är viktigt.

Det innebär att vi kan åka dit och prata direkt med våra motparter. Då utgår vi, precis som jag sa i mitt förra inlägg, från att våra svenska företag som är aktiva håller sig till den handlingsplan som finns för hållbart företagande och respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Detta är viktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi tror att om man öppnar upp landet förbättras ekonomin och relationerna med omvärlden. Då har vi större möjligheter att stärka de goda krafterna i landet, framföra vår kritik och sakta men säkert påverka i rätt riktning. Det som vi vill allra helst är att man fullt ut ska respektera fackliga och mänskliga rättigheter och se till att kvinnor får sin rättmätiga plats i det iranska samhället.

Överläggningen var härmed avslutad.