Tvångsgifte och arrangerade äktenskap

Herr talman! Amineh Kakabaveh har frågat socialministern vilka åtgärder han avser att vidta för att skydda unga kvinnor och män som riskerar att giftas bort mot sin vilja. Interpellationen har överlämnats till mig. Jag var här i kammaren i höstas och debatterade frågan om vilka åtgärder regeringen skulle vidta med anledning av Ungdomsstyrelsens rapport Gift mot sin vilja. Som jag då sade är det en högt prioriterad fråga för regeringen att öka skyddet och stödet till dessa unga kvinnor och män. Vi arbetar nu vidare med utgångspunkt i Ungdomsstyrelsens förslag för att ta fram ett samlat åtgärdspaket för att skydda unga kvinnor och män som riskerar att giftas bort mot sin vilja. Trots att hedersrelaterat våld och förtryck inte är något nytt fenomen i Sverige har kunskapen kring problemens omfattning och hur de drabbar enskilda varit låg. Ungdomsstyrelsen rapport Gift mot sin vilja är den första kartläggningen som ger oss en grundläggande kunskap om situationen för unga människor som riskerar att giftas bort mot sin vilja. Även situationen för unga människor som inte har möjlighet att fritt gifta sig enligt egen vilja beskrivs i rapporten. Utifrån ett statistiskt urval har Ungdomsstyrelsen uppskattat att ca 70 000 unga lever med begränsningar i förhållande till äktenskap och/eller att familjen ställer upp villkor för val av partner. Den som inte själv får välja partner utsätts också i högre utsträckning för våld, hot och kränkningar av närstående. Rapporten visar att många ungdomar lever under oacceptabla förhållanden, och den belyser behovet av ytterligare kunskap och kompetenshöjning på området samt olika frågeställningar kring den nu gällande lagstiftningen. Den handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer som regeringen presenterade hösten 2007 har inneburit en bred kraftsamling på detta område. När det gäller hedersrelaterat våld och förtryck har regeringens insatser lett till ökad medvetenhet och fördjupad kunskap. Trots alla dessa positiva steg ligger det mesta arbetet framför oss. Utredningen om människohandel m.m. har bland annat haft till uppgift att genomföra en översyn av det straffrättsliga skyddet mot barn- och tvångsäktenskap (SOU 2008:41). Regeringen konstaterade den 4 februari 2010 i lagrådsremissen Förstärkt straffrättsligt skydd mot människohandel att frågorna som rör det straffrättsliga skyddet mot barn- och tvångsäktenskap behöver belysas ytterligare och att man därför kommer att låta en utredare analysera både civilrättslig och straffrättslig lagstiftning av relevans för att förebygga och förhindra barn- och tvångsäktenskap. Insatser som kan förebygga och förhindra att unga gifts bort mot sin vilja har hög prioritet.

Herr talman! Jag vill tacka minister Nyamko Sabuni för svaret och redogörelsen. Det är positivt att ministern, jag och många andra här i kammaren är överens om att det är olagligt och oacceptabelt att barn och ungdomar utsätts för tvångsäktenskap eller arrangerade äktenskap. I det här svaret har jag fått ungefär samma svar som när vi hade debatten här i kammaren i höstas. Jag ville att socialministern skulle svara på detta eftersom det handlar om barn och ungdomar som skulle kunna vara aktuella för socialtjänstens insatser. Jag menar att det handlar om barn och ungdomar som är skolpliktiga, som är under 18 år och som försvinner från Sverige. I går den 8 mars var jag i Uppsala och träffade många vänner och bekanta som jobbar med hedersproblematiken. De hade läst den här interpellationen. En av mina vänner, som också jobbar inom Rädda Barnen, nämnde att fram till 2006 har mer än 400 barn försvunnit i Uppsalaområdet. De har alltså försvunnit. Ibland tänker jag på att när en katt försvinner här i Sverige gör man efterlysningar på olika håll, till och med i radio och medier. Men när så många barn i vårt land och i vårt närområde försvinner bryr sig ingen egentligen. Det är väldigt beklämmande. I skollagen dikteras det att skolplikten gäller för alla barn. I barnkonventionen och i svenska lagar står det att alla barn ska ha samma möjligheter och rättigheter och att föräldrarna och samhället har skyldighet att se till att de omfattas av de här möjligheterna. Men tyvärr är det inte så när det gäller barn och ungdomar med invandrarbakgrund. Årligen försvinner flera barn. Det hände inte bara för tio år sedan. I somras var jag, Jacob Johnson och några andra vänsterpartister på besök i norra Irak. Vi besökte kvinnocentret Asuda. Khanim Latif som är direktör sade: Vad skönt att ni är här. Ni är från Sverige, ett land som vi allihop har förväntningar på. Varför skulle ni inte agera och reagera? Jag har gett skydd till 20 av era ungdomar i det här centret. Fyra var fortfarande kvar när jag var där i slutet av oktober. Vi åkte dit med ett studiestipendium från talmannen för det här besöket. Vi ville se hur arbetet där fungerar, bland annat när det gäller kvinnor och barn. Man vet att barn försvinner från Sverige, men på den ambassad som är öppnad där har man inte kunskap om varför dessa barn försvinner och vilka villkor de har. De flyr från sina egna föräldrar där, och de försvinner också från Sverige. Det är väldigt svårt för de här ungdomarna att hitta trygghet någonstans. Vad gör vi i Sverige utöver satsningarna på personal, skolväsen och åklagarväsen? Jag undrar fortfarande vad vi gör när det gäller själva försvinnandet.

Herr talman! I min valkrets, Jönköpings län, har länsstyrelsen uttryckt följande: Det förekommer säkerligen att flickor gifter sig enligt en religiös eller traditionell ceremoni och sedan betraktas av släkt och familj som gifta utan att giftermålet är giltigt enligt svensk lagstiftning. Det stämmer med de bilder som jag har fått. Det har också uppmärksammats i samband med den tragiska händelsen då några unga kvinnor blev vad de trodde i lagens mening änkor. Det var de inte, och det påverkade naturligtvis också en del försäkringssystem. Det berodde på ren okunnighet. Man hade invaggats i tron att man var gift i juridisk mening. Sedan kan det också ha en känslomässig betydelse när man upptäcker att det inte är så i andras ögon. Det finns många frågeställningar kring detta. Det är barnbrudar, barnäktenskap, ofrivilliga äktenskap, fruimport, äktenskap via ombud, tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap. Det finns många olika begrepp som ibland går in i varandra och kan vara svåra att skilja ut. Jag tror inte att det som jag hoppas kommer till riksdagen i form av en proposition om trafficking och människohandel kommer att inkludera detta. Jag har inte uppfattat det så. Nu har vi diskuterat det här under mandatperioden och även tidigare. Vi har varit ganska tydliga med vad som händer före och efter 18 år med omyndiga och myndiga. Men vi har inte vågat titta på detta med ekonomiska villkor och kusinäktenskap, och det har inte lett till några konkreta beslut. Jag tycker att äktenskap via ombud borde vara lättast att angripa och fasa ut. Jag tycker inte att vi behöver vänta längre. Vi bör vara tydliga med hur lagstiftaren ser på detta, att vi stöder dessa unga kvinnor som är i ett underläge när det gäller att självständigt välja sin livssituation inklusive sin partner. De ska kunna känna vårt stöd. Detta är naturligtvis också något som påverkar de unga männen. I regel är det unga män, men det finns också förhållanden med stora åldersskillnader. Jag tycker att det är viktigt att mejsla ut en bättre lagstiftning kring detta, men vi måste också se det här i ett större sammanhang. I vilken miljö befinner sig dessa barn? Jag kan känna oro inför religiösa friskolor med vissa teologiska tolkningar som förtecken. Jag kan känna oro för utvecklingen med etniska skolor. Om man isolerar barn som kanske kommer från en redan isolerad miljö och därför inte på samma sätt omfattas av det som ingår i våra lagliga rättigheter, om de stängs ute, om flickornas roll skjuts undan och deras möjligheter att påverka sin livssituation tonas ned då räcker det inte att ha en bra lagstiftning. Vi måste även se till helhetsmiljön. Vi ser siffror på att gendergapet ökar, kunskapsgapet i skolan ökar, segregeringen ökar. Alla dessa parametrar motverkar det som vi indirekt talar om i dag. Det är viktigt att statsrådet Nyamko Sabuni, som är ansvarig för jämställdhets- och integrationsfrågor, har möjlighet att väva samman de olika perspektiven. Vi har inte tid att vänta längre. Vi har utredningsmaterial. Vi vet vad vi kan göra. Nu gäller det att riksdagen före sommaren får möjlighet att fatta bra beslut till stöd för dessa barn och inte minst de unga flickorna.

Herr talman! Tack, Amineh Kakabaveh och Carina Hägg, för att ni tar upp denna fråga till debatt! Det är en berättigad fråga Amineh Kakabaveh tar upp. När det handlar om en försvunnen katt engagerar sig både medier och andra. Skillnaden är att i fråga om katten är det någon som anmäler att den är försvunnen. I det här fallet försvinner barn med föräldrarnas vetskap, och föräldrarna vill inte anmäla det. Då blir det svårt för myndigheter, grannar, skolan och andra att agera. Trots det tycker jag att man ska agera. Framför allt när barn tar kontakt med ambassader tycker jag att det ska finnas kunskap vid ambassaderna om hur man hjälper och stöder dessa barn så att de kan komma tillbaka hem. När barn försvinner från skolan är det bra att skolan frågar sig vart barnen tagit vägen efter sommarlovet; det gäller speciellt om barnen fortfarande går i grundskolan där vi har skolplikt. I en artikelserie i Sydsvenskan läste jag om en flicka som var elva tolv år gammal och blev bortgift. Hon blev gravid och fick barn. Historien förtäljer dock inte om flickan fortsatte att gå i skolan. Jag förundras över hur många lagar vi har brutit mot när en tolvåring kan bli bortgift, gravid och få barn. Det är föräldrabalken - föräldrarna har inte tagit sitt ansvar som föräldrar. Det är socialtjänstlagen. Det kan vara skollagen ifall flickan inte kommer tillbaka till skolan. Det är barnkonventionen och så vidare, och så vidare. Det har vidtagits bra åtgärder för att bygga upp kunskapen hos relevanta tjänstemän runt om i vårt samhälle. Men jag håller med om att det nu är dags att ta nästa steg. Detta steg kan inte tas, och har inte kunnat tas, förrän vi fått en gedigen utredning om hur situationen i samhället ser ut. Vi kan inte lägga fram lagförslag och vidta åtgärder om vi inte vet hur målgruppen ser ut, vem som är mottagare, vem det är lagen ska skydda och på vilket sätt. Det är inte så länge sedan som vi fick kännedom om fullmaktsäktenskap, det vill säga äktenskap där flickor, och också pojkar för den delen, blir bortgifta i sin frånvaro. Sedan får vi veta att svenska myndigheter godkänner den typen av äktenskap. Det är lätt att säga att det inte borde vara så, men det är trots allt en lagstiftning som funnits sedan lång tid tillbaka och som leder till att man kan erkänna den typen av äktenskap. För att förändra den måste vi ha utredningsförslag på plats, alltså innan vi kan ändra lagstiftningen. Jag kan lova både Kakabaveh och Hägg att det här är en prioriterad fråga. Vi har utredningsförslag på plats. Vi jobbar så fort vi kan med förslag till åtgärder om hur vi ska kunna stödja de unga flickor och pojkar som det handlar om. Man ska dock inte förakta det som redan har skett. Skollagen har ändrats. Från och med 2011 kommer det till exempel inte att vara tillåtet att slippa skolundervisning med hänvisning till religion och kultur. Barnskyddsutredningen har lagt fram sina förslag. Man föreslår att det ska vara möjligt att inleda utredningar utan föräldrars godkännande. Man föreslår också att de som är 15 år ska kunna be om stöd, hjälp och insatser från socialtjänsten utan föräldrarnas medgivande. Allt detta är viktigt. Det är viktigt för de barn det handlar om, barn som befinner sig i de beskrivna situationerna. Vi är alla medvetna, både i denna kammare och i regeringen, om att det tar tid att bereda frågor. Hur snabbt man än vill att det ska gå tar det de facto tid att lagstifta och ändra de befintliga lagarna. Mitt och regeringens mål är att snart återkomma med förslag på en utredare som ska lägga fram lagförslag på dessa områden.

Herr talman! Det inte mer än rätt att vi ska känna oss djupt ledsna och djupt upprörda över att ingen tar ansvar. Dess barn och ungdomar har all rätt att vara besvikna på oss politiker och på samhället som inte tar ansvar. Jag träffar själv många av dessa tjejer. För några veckor sedan träffade jag den före detta svenska ambassadören i Pakistan, Ann Wilkens, och ville att hon skulle medverka i en debatt. Hon sade att hon var glad över att jag lyfte fram dessa frågor. Hon sade också att hon för åtta år sedan skrivit brev till den förra regeringen, till både justitieministern och jämställdhetsministern, om att hon träffat tjejer vars båda knän blivit sönderslagna av familjen för att de inte skulle kunna gå till ambassaden. Det hände i både Afghanistan och Pakistan. Det här problemet är mycket utbrett, och som jag sade är det bara att djupt beklaga att de normer som gäller för majoritetssamhället inte gäller för barn och ungdomar med annan bakgrund i Sverige. Jag har mött många av dem. Jag har svårt att inte börja gråta när jag tänker på det tvång som barnäktenskap innebär. Det handlar om hela livet för de barn som blir utsatta. 13-åringar ringer från Irak och Syrien och gråter. Jag har varit med om att en kille förra året ringde 22 gånger från Ghana. Vem fattar besluten? Jo, kommunalpolitikerna. De säger, precis som ministern, att föräldrarna är med på det. Däremot frågar man inte föräldrarna varför de, när de lämnar sina barn i hemlandet, själva kommer tillbaka hit om de nu tycker att det är så tryggt i hemlandet. Varför ska vi vänta tills dessa tjejer och killar blir 18 år och kan ta sig tillbaka hit? Ska de då komma tillbaka och tycka om Sverige, känna sig välkomna och hemma i Sverige som svikit dem? Både från skolans och från föräldrarnas sida har de blivit svikna. Det är ett misslyckande av föräldrarna och av samhället när man skickar i väg barnen. Jag har som socialarbetare, men också som kommunpolitiker, varit med om att majoriteten suttit och fattat beslut om att LVU ska upphöra att gälla eftersom barnen försvunnit eller inte befinner sig här i landet. Sedan ger man massor med förklaringar för att få legitimitet för sitt beslut. Det är oacceptabelt. Jag tycker inte att vi ska vänta längre med tanke på det lidande det innebär för många barn och ungdomar. Många tjejer blir brutalt misshandlade. Det är fråga om brutalitet när knäna blir sönderslagna så att de inte ska kunna gå ut och träffa kompisar eller hitta en utväg, till exempel genom att gå till ambassaden. Det är bra med rättsskärpningen. Det är bra att straffskalorna ska höjas, att straffen ska bli högre än de är i dag. Det finns ett stort behov att fylla igen föräldrarnas och myndigheternas kunskapsluckor, att se till att detta inte ska förekomma. Därför är det viktigt att skärpa lagen. I går var det den 8 mars, internationella kvinnodagen. I dag, den 9 mars, lyfter vi fram dessa frågor i Sveriges riksdag. Vi måste se till att lagen gäller alla, på samma sätt som vi säger att Sverige är världens mest jämställda land. Lagarna och reglerna måste gälla alla.

Herr talman! Jämställdhetsministern talar i dag, den 9 mars, på ett annat sätt än jag uppfattade att hon talade den 8 mars, på internationella kvinnodagen. Då uppfattade jag, och säkert många andra som lyssnade på henne, att hon var tydligare med vad som skulle komma från regeringen när det gällde dessa frågor. I dag får vi inte något besked vare sig om när det ska komma förslag, på vilket sätt eller vad de kan tänkas innehålla. Det tycker jag är sorgligt. Vad ska då komma den 10 mars? Ännu är det bara dagen efter den internationella kvinnodagen. Nyamko Sabuni säger att man måste ha en beredningsprocess. Jag tolkar henne så, alltså att man från regeringens sida måste veta vad man lägger fram. Den uppfattningen delar jag och önskar att det skedde på ett tydligare sätt i fler frågor. Men det är andra delar som den här frågeställningen ändå är beroende av och hänger samman med: hur det ser ut i skolan, att man drar sig tillbaka från socialförvaltningen på vissa områden, att samhället drar sig undan. Vi får ofta rapporter om de starkare eleverna eller eleverna från starkare hemförhållanden, oberoende av om de har invandrarbakgrund eller oberoende av bakgrund i familjen som sådan. De flyttar. Man sätter sina barn i religiösa skolor eller i innerstadsskolor. Kvar blir de ungar vars föräldrar kanske är de mest utsatta och har den tyngsta situationen. De lämnas åt sitt öde av samhället som de uppfattar det. Då ska man också hantera och agera i de här frågorna. Det vore önskvärt att regeringen hade berett de andra frågeställningarna, hur vi organiserar samhället och förutsättningar för barn och familjer i områden där det här är något mer förekommande som problem än på andra håll. Så är icke fallet. Där skulle jag vilja ha en reflexion. När kommer besluten? Den här delen borde vara någorlunda lätt att reda ut snabbt. Det handlar om fullmaktsäktenskap och ombudsäktenskap. Det borde utageras.

Herr talman! Jag delar den sorg som Amineh Kakabaveh ger uttryck för i denna kammare och denna talarstol. Jag delar verkligen sorgen att det finns så många flickor och pojkar i dag som lever under sådana förhållanden som vi här beskriver. Jag delar inte uppfattningen att barn med invandrarbakgrund inte skulle vara värda något i vårt samhälle. Men kunskapen har inte varit tillräcklig. Det är viktigt att vi rustar myndigheter med redskap för att kunna hantera denna problematik och att vi rustar politiker och journalister med kunskap för att vi ska kunna lyfta upp de här frågorna. Men man får aldrig glömma att föräldrar har ett ansvar. Vi kan inte behandla utrikes födda föräldrar på annat sätt än vi behandlar etniska svenska föräldrar. Man måste alltid visa lite respekt för föräldraansvaret. Om föräldrar bestämmer sig för att deras barn ska bo utomlands kan inte vi stoppa det av vilken anledning som helst. Det måste först kartläggas i så fall och vara tydligt att barnet är skickat utomlands för att utsättas för saker som inte är lämpliga eller är olagliga i vårt land. Vi tvångsomhändertar inte barn för att deras föräldrar bestämmer sig för att barnen ska bo utomlands. Det finns många barn i vårt land som lever under svåra förhållanden. Det är också svårt att hantera den problematiken. Vi har barn som utsätts för misshandel utöver dem som lever med hederstraditioner. Vi har barn som utsätts för sexuella övergrepp och barn som lever med föräldrar som missbrukar. Alla dessa problem är likartade. Det är svårt för myndigheter att veta när de ska ingripa. Någon måste anmäla, någon måste ha sett, och någon måste bry sig. Det är viktigt att vi sänder ut budskapet till medborgarna att man måste bry sig. Man måste kunna se de barn som man har omkring sig. Jag vill också säga till Amineh Kakabaveh och Carina Hägg att denna fråga och detta fenomen inte är något nytt i Sverige. Ni tillhör partier som har styrt detta land sedan 1994. Inte mycket hände under den tiden. Det stora som hände var att den socialdemokratiska regeringen då tillsatte en utredare som landade i att uppmärksamma problem med hederstraditioner, hederskultur, hedersvåld och hedersförtryck. Det var rasism, vilket förhindrade att saker och ting kunde ske på detta område. I samband med mordet på Fadime Sahindal vaknade den dåvarande jämställdhetsministern - jag tror att det var Mona Sahlin. Först då började vi vidta åtgärder. När jag tog över denna post som jämställdhetsminister fanns det väldigt lite kunskap på detta område. Jag vill åter komma tillbaka till att vi inte kan vidta åtgärder utan att ha kunskap om hur det ligger till. Nu har vi mer kunskap om hur det ligger till. Jag lovar att vi snart återkommer med åtgärder på detta område. Jag är också övertygad om att det paket vi kommer att presentera inte kommer att innehålla helheten för att komma till rätta med dessa problem. Jobbet måste fortsätta. Det är viktigt att vi tar nästa steg nu. Vi har byggt upp kunskapen. Det är dags att ta nästa steg. Hur använder vi de relevanta redskap som kan finnas? Hur utformar vi lagstiftningen för att skydda de här flickorna och pojkarna på ett bättre sätt än vi gör i dag? Jag kan inte hasta fram i dessa frågor. Vi får ta den beredningstid som behövs, men mitt mål är att vi ska presentera ett paket för att på ett bättre sätt skydda de här flickorna och pojkarna.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret på de här frågorna. Vi är överens om att det här är ett samhällsproblem och att det ska tas avstånd från det. Det gäller att ge kunskap och möjlighet också till föräldrarna. De ska veta att det inte är till barnens bästa att lämna dem i ett land där det är krig, misär och elände. Tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap kommer inte de flesta av barnen eller de vuxna att bli lyckliga av i framtiden. Vi ser att det finns i generation efter generation, även om man har hopp om att nästa generation ska få bättre möjligheter. I vissa fall gäller tyvärr inte det. När det gäller människor med annan bakgrund är det självklart en strävan att det inte ska finnas en dubbel lagstiftning. Svenskt rättsväsen ska gälla som bygger på demokrati, mänskliga rättigheter och individens rätt. Det ska gälla alla. Det är det vi ska sträva efter, inte efter tradition, religion och andra aspekter. När det gäller den förra regeringen har vi i Vänsterpartiet varit emot och tagit avstånd från det sedan rapporten från Ungdomsstyrelsen kom. Vi har skriftligen deklarerat att vi tar avstånd från detta och att barngifte och tvångsgifte ska förbjudas. Tyvärr har det inte kommit något sådant från regeringens sida, även om Gift mot sin vilja , rapporten från Ungdomsstyrelsen, finns. Den är inte heller känd för så många instanser, inom skolväsendet eller andra. Med information kommer man ut. Det handlar inte bara om att stifta lagar utan om att människor ska ta till sig det. Myndigheter ska få veta. Jag har varit i många skolor. Ingen känner tyvärr till detta. Jag hoppas att regeringen och ministern ska se till att en kommission upprättas för att man ska undersöka det antal barn och ungdomar som försvinner och hur man ska göra. Det behövs en kommission.

Herr talman! Jag vill tacka Amineh Kakabaveh för att vi får diskutera dessa frågor än en gång. Det är mycket viktiga frågor för mig och för regeringen. Det är viktiga frågor som jag lovar att vi så snart som möjligt återkommer till. Mer måste göras. Amineh Kakabaveh talar om skolor som inte känner till utredningen. Jag önskar då att hon informerar om att den finns och att de faktiskt kan söka information på Ungdomsstyrelsen om denna. Det är ingen tradition att regeringen skickar ut utredningar till myndigheter. Skolor i det här fallet, socialtjänsten och andra relevanta myndigheter får ta sitt ansvar att söka den information som finns. Myndigheterna har också ansvar att informera om vad som pågår och om hur de själva jobbar med de här frågorna, hur de kan stödja flickor och pojkar i den här situationen. Det måste bli bättre. Det måste bli mer offentligt. Det måste också vara lätt för de människor som det berör att hitta information. Oavsett vilka myndigheters hemsidor de går in på ska de kunna hitta information om hur de kan få hjälp och stöd när de behöver det.