Våldtäkter och övergrepp mot kvinnor och flickor i krig

Herr talman! Denna fråga gäller dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige som enskilt land samt som ordförande för EU ska se till att FN tillsätter en särskild representant i frågan om FN:s säkerhetsresolution 1820, som rapporterar direkt till FN:s generalsekreterare, ett särskilt sändebud för kvinnor i krig, precis som det finns ett särskilt FN-sändebud för barn i krig, dels vilka åtgärder jag avser att vidta inom ramen för regeringens och EU:s arbete för att våldtäkter under väpnade konflikter stoppas. Låt mig inleda med att den svenska regeringen ser det arbete som bedrivs på olika nivåer vad gäller genomförande av FN:s säkerhetsrådsresolution 1820 om sexuellt våld i konflikt som prioriterat både ur ett utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv och ur ett utvecklingsperspektiv och ett jämställdhetsperspektiv. Regeringen ser kvinnors fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna som en förutsättning för att bygga fungerande demokratier. Respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter är en central del av arbetet för att förebygga och lösa väpnade konflikter. Jag håller helt med Amineh Kakabaveh att våldtäkt och andra former av sexuellt våld i väpnade konflikter är ett stort problem. Hälften av alla mål inför den internationella brottmålsdomstolen och andra internationella tribunaler i dag handlar om sådana övergrepp. I ljuset av detta är kvinnors och flickors situation i väpnade konflikter och deras deltagande i konfliktförebyggande och fredsfrämjande insatser högt prioriterade frågor för regeringen. Implementeringen av resolution 1820 måste integreras i FN:s, medlemsstaternas och enskilda organisationers arbete samt hos regering och myndigheter i det land som berörs av krig eller konflikt. Sexuellt våld mot civila, oavsett om det riktas mot kvinnor, flickor, män eller pojkar, utgör ett hot mot liv och hälsa och ett påtagligt och allvarligt hinder för säkerhet och utveckling. Därtill är våldtäkter och annat sexuellt våld en bidragande orsak till spridningen av hivinfektion i konfliktsituationer. FN optimerar för närvarande inte sina insatser på jämställdhetsområdet. Arbetet är alltför fragmentiserat. Systemet som helhet både kan och måste prestera bättre. Därför arbetar Sverige aktivt för en reformering av FN:s samlade organisation och hantering av jämställdhetsfrågorna. Inom ramen för detta arbete verkar Sverige för att FN:s arbete ska bli mer integrerat och samstämmigt, inte minst insatser för kvinnor och flickor i konflikt- och postkonfliktsituationer. Det är min uppfattning att vi bör avvakta utfallet av förhandlingarna kring reformering av hur FN är organiserat rörande den samlade hanteringen av jämställdhetsfrågorna innan vi tar närmare ställning till hur FN på bästa sätt bör organisera sina ansträngningar vad gäller kvinnor i krig och konflikt. Det är viktigt att säkerställa vad varje enskild funktion har för mervärde och att undvika eventuella överlappningar och dubbelarbete. Det kan i sammanhanget nämnas att det redan finns en särskild FN-rapportör för våld mot kvinnor. Regeringen avser nationellt och inom ramen för EU:s arbete att fortsatt aktivt verka för genomförande av resolution 1820. Det var också därför som vi under hösten arbetade fram en ny nationell handlingsplan för 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som antogs av regeringen i februari 2009. I handlingsplanen utgör FN:s resolution 1820 om sexuellt våld i konflikt en viktig fördjupning och ett förtydligande av skyddsaspekten av resolution 1325. Regeringens landfokusering av det svenska utvecklingssamarbetet inkluderar en kategori länder i konflikt- och postkonfliktsituation. Inom denna del av biståndet är insatser för resolutionerna 1820 och 1325 prioriterade. Genom den nya strategin för utvecklingssamarbetet med Demokratiska republiken Kongo, en pilotstrategi för hur vi arbetar med genomförandet av resolution 1325 och därmed också med resolution 1820, kommer vi att öka insatserna för att stärka kvinnors rättigheter och för att förebygga, hantera och bekämpa det utbredda sexuella våldet. Fokus kommer också att vara på kvinnors möjligheter för ökat deltagande i freds- och försoningsprocesser i enlighet med 1325. Resolutionerna 1820 och 1325 tillmäts stor vikt på svensk sida vid deltagande i internationella fredsfrämjande operationer som exempelvis ISAF i Afghanistan och Kfor i Kosovo. Sverige är också drivande vad gäller tillsättande av genderrådgivare i EU:s krishanteringsoperationer. Tillämpningen av såväl resolution 1820 som resolution 1325 är fundamentala byggstenar för att långsiktigt stärka kvinnors och flickors roll i samhället och i förlängningen för hållbar fred och stabilitet. Då Amineh Kakabaveh, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Jacob Johnson i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Å Amineh Kakabavehs vägnar tackar jag utrikesminister Carl Bildt för svaret. Jag kommer nu att framföra några synpunkter enligt Aminehs underlag. Det är självklart att utrikesministern och jag är rörande överens när det gäller att beskriva tillståndet i världen i fråga om våld mot kvinnor och barn i krigsdrabbade länder och områden. Situationen är fruktansvärd i länder som Demokratiska republiken Kongo, Sudan och Somalia. Den var det i Sierra Leone, Liberia, Rwanda och det forna Jugoslavien. Utrikesministern pekar i sitt svar på att hälften av alla mål i Internationella brottmålsdomstolen utgörs av brott begångna mot kvinnor. Likafullt torde dessa mål endast utgöra en försvinnande bråkdel av alla de brott som i verkligheten begås mot kvinnor i krigsdrabbade områden. Mörkertalen är med största sannolikhet enorma - så omfattande att det är svårt att föreställa sig dem. Jag delar också utrikesministerns kritik av FN:s arbete i dessa frågor. Det är beklämmande att höra att FN för närvarande inte optimerar jämställdhetsfrågorna. Det är ju faktiskt inte fråga om vilka jämställdhetsfrågor som helst. Det handlar inte om jämställdhet i lön, arbetsförhållanden och sådant som ju är viktigt i sig. Här handlar det ofta om rätt till liv - kvinnors och barns liv. Det handlar om att kvinnor och barn inte har samma rätt till liv som män. Sexuellt våld i krig innebär ju ofta att våldtäktsoffret också mördas. Utrikesministern säger att Sverige arbetar aktivt med reformeringen av FN, men det är ju en mycket allmän formulering och beskrivning av vad Sverige gör när det gäller de konkreta frågor som jag ställer om våldet mot kvinnor. Vad jag frågade efter var inte vad Sverige gör i FN i största allmänhet och inte heller vad Sverige gör när det gäller jämställdhetsfrågor i allmänhet utan vad Sverige gör när det gäller våldet mot kvinnor just i FN-sammanhang. Jag blir minst sagt förbryllad när jag får höra att Sverige avvaktar vad den allmänna reformeringen ska ge för resultat. Jag frågar nu om vi inte ska påverka utvecklingen. Jag hade hoppats på ett mer ingående svar på den punkten. Organisatoriska förändringar när det gäller FN kan vara bra i sig, men vad jag frågade efter var politiska viljeyttringar. Det är bra att Sverige i EU utvecklar arbetet kring resolutionerna 1325 och 1820, men då handlar det om EU och EU:s arbete. Sverige arbetar med 1325 och 1820 i EU men avvaktar när det gäller FN. Vi hade önskat oss lite mer klargörande svar när det gäller arbetet i FN och när det gäller kvinnornas situation i krigsdrabbade områden, detta alldeles särskilt när utrikesministern levererar beskrivningen att FN för närvarande inte optimerar jämställdhetsarbetet och därmed följaktligen inte heller kvinnors rätt som människor till liv och hälsa. I väpnade konflikter ökar det könsrelaterade våldet, och det tenderar att vara mer accepterat. Sexuellt våld mot kvinnor och barn används som en medveten krigsstrategi. Kvinnors kroppar uppfattas som mäns ägodelar. Därför används våldtäkt mot kvinnor som ett sätt att vanära männen och krossa deras heder. Enligt Unicef blev var tredje kvinna i Kongo våldtagen, varav hälften är barn, och drygt 1 000 våldtäkter begås varje månad. Trots FN:s närvaro i området fortsätter övergreppen. Kriget mot kvinnor är inte någon prioriterad fråga.

Herr talman! Det som vi diskuterar är både en interpellation och ett interpellationssvar som har sina mer byråkratiska drag där man står och rabblar resolutioner. Men det är en horribel verklighet i konkreta konfliktsituationer i olika delar av världen, inte nödvändigtvis i alla delar av världen men i vissa delar av världen, där övergrepp på kvinnor inte minst ingår som en del i den strategi som olika grupper har, och där de beskrivningar som man får sig till livs är genuint förfärande på ett sätt som ligger utöver vad som lämpar sig för beskrivning i riksdagens talarstol. Vad kan vi då göra åt detta? En sak som är mycket populär att diskutera är att förändra olika delar av FN:s arbete. Jag måste säga att jag efter en viss erfarenhet inom FN-systemet har en viss skepsis mot att diskutera arkitekturen för olika frågor och hur de organiseras i sekretariatet i New York. Det är någonting som sysselsätter många diplomater. Men om detta har någon betydelse i den konkreta afrikanska verkligheten tror jag att det ibland finns stark anledning att ifrågasätta. Om vi talar om FN handlar det om hur FN ska kunna agera i de situationer och i de områden där man faktiskt har operationer ute på marken. Det är klart att dilemmat där är betydande. Om vi tar situationen i östra Kongo är det visserligen en synnerligen stor operation beroende på hur man räknar. Vi kan säga att det är en den största FN-operationen i världen i dag - lägger man ihop Sudanoperationerna är de visserligen större - men det är samtidigt en mycket liten operation i förhållande till de problem som man står inför där. Inom ramen för dessa operationer, med de begränsningar som ligger i att FN-systemet inte får fram operationer av tillräcklig storlek och tillräcklig styrka, är det oerhört viktigt att man prioriterar denna typ av frågor, att man inte ser mellan fingrarna med dem och att man inte ser dem som sekundära utan att de tillhör de primära uppgifter som operationerna i fråga har att försöka hantera inom ramen för sina begränsade resurser. Där tror jag att Sverige med en lång erfarenhet av fredsoperationer och med en stark profil också i jämställdhetsfrågor liksom i frågor som gäller mänskliga rättigheter i övrigt har en viktig roll när det gäller att påpeka detta. Det är inte så att vi i och för sig möter något motstånd, det tror jag inte att vi gör, men i en situation där allt annat riskerar att prioriteras högre tror jag att den svenska rösten för att prioritera detta är betydelsefull. Jag skulle personligen säga att det är där som vi ska lägga tyngdpunkten i vårt arbete mer än i organisatoriska förändringar. I interpellationen nämns som en möjlighet att man ska tillsätta en särskild representant om säkerhetsrådets resolution 1820. Det kan man möjligtvis göra. Jag har sett så många av dessa särskilda representanter i FN-administrationen att jag har sett att de ofta är ett sätt att parkera frågan i något rum på någon våning i någon byråkratisk box. Sedan är man av med frågan. Det är bara när man integrerar dessa frågeställningar i de operationer som finns ute i den ofta råa och brutala verklighet som konflikter utgör som man kan få någon effekt, inte nödvändigtvis för att tillsätta mer eller mindre välbetalda särskilda representanter i New York. Jag har alltså en personlig skepsis gentemot den framkomstvägen. Den kan vara lämplig och möjlig i vissa speciella fall. Men man ska vara medveten om att det ibland är mer symbol än substansåtgärd. Det är oerhört viktigt att vi gör allt vi kan när det faktiskt gäller operationerna ute på marken och hur vi bedriver dem. Jag kan försäkra interpellanten och interpellantens röst att Sverige kommer att fortsätta att göra det.

Herr talman! Interpellanten vill därutöver anföra att säkerhetshot mot kvinnor sällan uppmärksammas i den säkerhetspolitiska debatten rent allmänt. Genom att betrakta individer som en homogen grupp går man miste om att se de specifika säkerhetshoten som olika grupper drabbas av. Ett tydligt exempel är att män utsätts för våld på offentliga platser, medan kvinnor oftast utsätts för våld i sitt eget hem. FN:s befolkningsfond UNFPA menar att mäns våld mot kvinnor kan vara den mest utbredda och socialt accepterade kränkningen av de mänskliga rättigheterna som finns. Amnesty rapporterar att minst en tredjedel av alla kvinnor i världen utsätts för allvarligt våld under sin levnad. Både militär och polis utgör centrala delar av de flesta staters skydd med syfte att skydda individer, det nationella intresset och den nationella säkerheten. Men i de flesta samhällen skyddar dock inte militär och polis kvinnor. Genusrelaterat våld får pågå utan juridisk påföljd för förövaren. Vi har sett, hört och läst hemska bilder och berättelser under de senaste veckorna på tv och i pressen om hur kvinnor och flickor i Kongo blev våldtagna av grupper av soldater. När detta sker och sätts i system genom att det saknas lagar eller implementering av lagar eller genom att det ses som en privat angelägenhet kan staten inte ses som beskyddare av alla invånare. Snarare är institutionerna själva en del av förtrycket mot kvinnor. Sverige måste spela en avgörande roll i det internationella samfundet, och det kan man göra på olika sätt. Jag tror inte att det går med enbart diplomatiska relationer och handlingssätt. Det måste också ske genom en mer offensiv kritik. Tecken på instabilitet som eskalerande våld kan vara nog för att det internationella samfundet ska använda diplomatiska och politiska strategier för att förebygga att konflikten eskalerar. När våld mot en etnisk grupp är utbrett och systematiskt i stor skala måste det internationella samfundet ingripa. Skulle ett utbrett och systematiskt könsbaserat våld i stor skala kunna vara anledning för det internationella samfundet att agera, kan man fråga sig. Genom att identifiera våld mot kvinnor som ett internationellt säkerhetshot finns en större möjlighet att på ett tidigt stadium förhindra att en väpnad konflikt blossar upp. Varningssignaler skulle också kunna vara lång politisk exkludering av kvinnor, en kraftig minskning av kvinnorepresentationen, att bara män syns i det offentliga rummet, ekonomisk diskriminering och skillnader mellan mäns och kvinnors utbildningsnivå eller position i arbetslivet. Det internationella samfundet måste också vara vaksamt på gradvisa förändringar från ett öppet och tolerant samhälle till ett stängt och intolerant samhälle, särskilt på de förändringar som innebär restriktivare lagar och regler för kvinnor. När säkerhet för kvinnor diskuteras ligger fokus ofta på hur kvinnor ska skyddas. Men att skyddas är inte samma sak som säkerhet. Frågan borde vara vad kvinnor behöver för att säkert kunna agera i livet och i samhället. Åtgärder för att garantera kvinnors säkerhet bör inte begränsa deras rörelsefrihet. Det kan vara ett rykte om att det inte är säkert för flickor och kvinnor att röra sig fritt. Så länge kvinnor ses som mannens egendom kommer de att skyddas. När de ses som aktörer med rätt att delta i möten och arbeta utanför hemmet, med rätt att göra sina egna val, kommer deras rörelsefrihet och deltagande att säkras. Skälet till att våld mot kvinnor inte uppmärksammas som säkerhetshot har att göra med att män som grupp är överordnad gruppen kvinnor i större delen av världen. Det måste vi också bidra till att bryta, och det hoppas jag att utrikesministern kan gå i spetsen för.

Herr talman! Jag lyssnade mycket uppmärksamt på Jacob Johnson för att höra om det fanns något som jag kunde invända mot i hans beskrivning. Det var inte alldeles enkelt. Men om det finns någonting där jag kanske vill göra en liten randanmärkning så är det att jag vill sätta upp nästan en brandvägg mot allmän jämställdhetspolitik som vi ska bedriva, kvinnors rätt och att kvinnor ska synas i det offentliga rummet. Men det är inte så att det sker någon gradvis övergång från detta till det vi bedriver, utan det är en fundamentalt annorlunda situation. Bristande jämställdhet är ett problem i många samhällen. Det kan vi diskutera också i det svenska samhället. Den typen av massiva våldsamma förgripanden på kvinnor och barn, sexuellt och i övrigt, som sker i vissa konflikter, är inte något utflöde av bristande jämställdhetspolitik, utan det är någonting fundamentalt annorlunda. Men det är mer en liten randanmärkning mot en liten glidning i någon mening i ett inlägg från interpellanten som jag i övrigt till allra största delen faktiskt kan ansluta mig till.

Herr talman! Jag får väl å interpellanten Amineh Kakabavehs vägnar tacka för den här debatten. Tyvärr fick hon sent förhinder så hon kan inte närvara här. Om utrikesministerns senaste inlägg är vi nog inte helt överens. Även den allmänna jämställdhetspolitiken har sin bäring just när det gäller kvinnors möjligheter till en plats i det offentliga rummet och att bli respekterade som en del av samhället, med fullständiga demokratiska rättigheter. Det synliggörs här. Dessutom försvåras de övergrepp som i dag tyvärr är alltför vanliga i andra länder och som också är ganska vanligt förekommande här i Sverige.